Philip Teir - Jungfrustigen, Wahlström & Widstrand

Det är en märklig upplevelse att konsumera kultur under en pågående kris. När tillvaron rämnar och allt är i upplösningstillstånd är det som att ett sorts magiskt tänkande kickar in, där det som upptar ens tankar plötsligt dyker upp lite överallt i form av bekräftande ledtrådar. Den hjärtekrossade känner att sången handlar om den specifika situationen, den sörjande stryker under en formulering om döden som känns sylbladsvass.

Själv är det all kroppskontakt min konfirmeringsbias lägger märke till när jag läser Philip Teirs Jungfrustigen. Det är otroligt hur mycket utrymme som ges i litteraturen åt handskakningar och kramar, åt föremål och ytor som vidrörs utan att först saneras. Med coronaviruset är det som om alla dessa prosans transportsträckor fått en ny och illavarslande innebörd.

Nå, pandemier är förstås inte ämnet för Teirs nya roman. Jungfrustigen handlar om Richard, en författare i trettioårsåldern som förälskar sig i den äldre, frånskilda Paula. Därhemma har han sin hustru, tonårskärleken Sonja, och deras två barn. Eller kanske är förälskelse ett alltför starkt ord, det är ingen större passion som driver Richard och Paulas relation framåt. Deras största nöje tycks vara att småprata, äta frukost ihop, läsa tidningen. Sex är inget som någon av dem är överdrivet sugna på.

Boken skildrar så Richards övergång från en trygghet som förlorat sin lyster, till en annan trygghet som åtminstone till en början känns lite mer spännande och intim. Däremellan försöker han hantera smygandet, skuldkänslorna, barnens välmående, karriären och mammans förebråelser. Det är en på många sätt klassisk skilsmässoroman. Därtill utspelar den sig inom den outhärdligt självmedvetna kulturella medelklassen med alla dess neuroser.

Det borde inte funka, men det gör ju det. Trots ett till leda upptraskat ämne är det snudd på omöjligt att lägga ifrån sig boken. Förutom en kristallklar språkkänsla som utsökt nästlar sig in någonstans mellan det krönikemässiga och prosaiska så har Teir en mycket god förståelse för balans och jämvikt vad gäller den centrala konflikten. Ofta känns det som att romaner som slänger sig med autofiktiva inslag och relationsdramatiska teman vill chockera och uppröra läsaren med det extraordinära. Inte sällan är läsarens skam och igenkännande en motor. Man ska ständigt vara orolig och alert - det är ju mig det handlar om! Här finns förvisso sådana inslag, men det känns aldrig sensationalistiskt. Konflikten är snarare lågintensiv, parterna mer eller mindre pragmatiska. Det känns, med brist på bättre ord, verkligt.

På många sätt påminner Jungfrustigen om den amerikanska dramatikern och regissören Kenneth Lonergans filmer, en estetik som tycks navigera efter övertygelsen om att även den mest icke-extraordinära människans vardag är full av dramatik och passion. Det verkliga livets kriser är sällan stoff för kvällstidningsrubriker och får oproportionerligt lite utrymme i kulturen. De kanske inte är så sexiga, men det är just därför de är så befriande att läsa om.

Också publicerad i Ny Tid nr 4/2020