Kalle Hedström Gustafsson - Mormorordning, hägringsöar, Norstedts

I inledningen av Kalle Hedström Gustafssons Mormorordning, hägringsöar rensar ett diktarjag abborre på en holme i Oxelösunds skärgård. På andra sidan fjärden hör han de tunga, dova ljuden från stålverket vid hamnen. Liksom industriarbetet pågår år efter år liknas de blodiga händernas arbete med det trassliga nätet vid en “teknik” som påbörjats av någon annan, boktitelns avlidna mormor. Det är denna gestalt som diktarjaget i de tre följande sviterna försöker närma sig, frambesvärja och slutligen begrava. Men det är också en meditation kring vad det är att låta livet fortgå, att se hur processerna fortplantar sig i en evig rörelse framåt där människan bär på livet och aktiviteten en stund för att sedan ge det vidare. Mormorordning öppnar på så vis för stora, dramatiska tidsförskjutningar där vi både befinner oss på 1900-talet och i bronsåldern.

Dikten anspelar återkommande på denna inledande teknik och dess mångbottnade betydelsespektra; än rör det sig om handgriplig syssla, än om forntida hednaritual där människan måste begravas med de ting som definierade henne, med språket. “Kroppen är kall”, skriver Gustafsson, “Jag har burit ner kvistar och grenar. Och av alla ord jag har kunnat välja - minimaler, Kappadokien, isgruva - har jag istället valt de insektoida. Framsprungna ur skogar, ur mormor. Hon valde dem åt mig, genom att hon valde dem åt sig”. Vem mormodern var och vad det var som gjorde henne till det hon var blir föremål för “mormorordningen”, en slags utredning eller spekulativ taxonomi som ska bistå i jagets jordfästning av hennes kropp. En måhända personlig ritual som kontrasteras med den officiellt sanktionerade och kollektiva kyrkobegravningen. Till diktarens hjälp finns endast minnen att tillgå, bilder och opålitliga fragment, “hägringsöar” som glimmar som kattguld.

Ritualen blir ett sätt att tillägna sig förlorad kunskap, att ge mening åt de sysslor och ting som en gång befolkade ett liv och vilka om de ska leva vidare måste bäras av någon annan. Med stor känslighet låter Gustafsson denna förlorade kunskap representeras av såväl dödens slutgiltighet som demensens smygande jagutplåning. Mormodern börjar glömma det som en gång låg henne nära, släktingar och intressen, och orden rinner gradvist mellan den döendes fingrar: “Tunga var stränderna / av allt som ville bli sagt / Knottmoln / Kärnvirke / Mulm /Så löjligt, sa mormor. Det är så löjligt. Jag kan inte / Jag vet ju”. När Mormorordning är som bäst läses den som en oerhörd sorg, en språkets entropi där minnesförlusten och insjuknandet tar sig uttryck i bortkomna ord som verkar skölja upp i versraderna likt bråte från ett skepp som förlist någonstans i fjärran.

Vid min första läsning tänker jag - orättvist påverkad av den poesidebatt som förts på kultursidorna de senaste veckorna - att Gustafssons tekniska skicklighet också är hans svaghet, att Mormorordning, med kritikern Rebecka Kärdes ord om Camilla Hammarströms Den synliga världen, är “så duktig, så orörlig, så oinspirerat fläckfri att den bara fladdrar förbi själen”. Kanske ligger det något i detta. Att Gustafsson gått den i författarkretsar lika fläckfria vägen via Biskops-Arnö och Litterär gestaltning vid Akademin Valand till att debutera om en avliden äldre släkting, med en undertext som associerar till kroppsligt förfall och språklig instabilitet, gör inte mycket för att motverka mitt intryck av att boken känns något idisslad.

Men vid min andra läsning blir jag mer kluven. Vad är det egentligen jag kräver av dikten och diktaren? Varför denna impuls att knorra åt det jag uppfattar som ooriginellt när det likväl griper tag i mig, om än bara för en stund? Är inte det ständiga sökandet efter något nytt och banbrytande ännu mer tillkämpat och tröttsamt i en tid som fetischerar det individuella och omedelbart varufierar allt som andas opposition mot det rådande? Mormorordning, hägringsöar kommer inte att gå till historien som den bok som öppnade gemene mans ögon för poesi och antagligen inte en bok jag kommer gripa vid min dödsbädd, men vad spelar det för roll? Att liknöjt betrakta en stelnad poesi som ett pluralistiskt vad-som-helst istället för potential vore naturligtvis att göra den en björntjänst, men jag har svårt att se att det är där problemet ligger, liksom jag har svårt att se att det är poesin som är bristfällig och inte samhället och samtalet som den verkar inom.

Också publicerad i Opulens 31/1 2019