Jörgen Lind - Mott, Albert Bonniers Förlag

En oväntad bieffekt av pandemin är att jag i princip bara har kunnat lyssna på ambient musik ända sedan världen sattes på paus förra våren. Jag har försökt med annan, mer dynamisk musik, men det är som att eftersom den tilltalar sociala, och därför förbjudna behov, så känns den också så ovidkommande, nästan kusligt främmande. I Chihei Hatakeyamas händelsefattiga meditationer över Bosporen, Sarah Duvachis elektroakustiska andakter, eller William Basinskis långsamt sönderfallande magnetbandsrullar, växer sinnliga landskap fram som bättre harmonierar med känslan av atomisering som många av oss upplever just nu.

Det är i detta speciella tillstånd som jag börjar läsa Jörgen Linds senaste diktsamling Mott. Och just det musikaliska är inte helt taget ur luften, Lind har ända sedan debuten Ararat pepprat sina texter med referenser till såväl den musikaliska som den bildkonstnärliga världen. Liksom till en hel del annat förstås. I Linds författarskap har collagetekniken, att inhämta, återge och sortera bland en rad olika källor, alltid varit en viktig komponent. Så när det i den senaste boken, med en tidigare referens till hotellet i Stephen Kings The Shining, talas om de “oåtkomliga rösterna på några / fuktskadade kassetter”, skulle det kunna vara en närmast explicit hänvisning till musikprojektet The Caretaker, Leyland James Kirbys Overlook-inspirerade studier i hörselminne och demens.

Kanske är det också en snarlik process som driver mig till att vilja förstå Mott just i termer av polyfoni och homofoni, eller kanske, med Bachtin, i spänningen mellan det dialogiska och det monologiska berättandet. Tydligt är i varje fall att Lind med Vita kommun (2015) satt punkt för den mångstämmiga körverksprincip som varit det förhärskande greppet ända sedan Här kommer de varma strömmarna (2004). Redan med den föregående boken började Lind utforska en ny typ av dikt, och precis som med Åtel tycks det i Mott finnas en ansats till en mer narrativ logik. På flera sätt kan man nog förstå böckerna som ett slags pendanger till varandra.

Som vanligt med Lind vilar boken på ett strikt typografiskt system, här i form av tio fjortonradade dikter som övergår i sex lika långa, men där versraderna nu glidit isär. Insprängt däremellan är några enkelradade textfragment eller utkast där brottstycken av dialog och observationer hålls samman av tre bindestreck, vilket ger ett närmast afatiskt intryck, som någon som kippar efter andan. Varje del skiljs åt av tre cirklar som osökt leder tankarna till plupparna längst ner i chattrutan när någon håller på att svara, en inte helt dum grafisk återgivning av den ängslan och väntan som texten gång på gång ger uttryck för. Ibland känns det som att systemet kanske kommer i vägen för själva dikten och att vissa upprepningar och halvt identiska formuleringar hade kunnat strykas. Samtidigt är det svårt att argumentera för less is more i en bok som stundvis känns som att den redan skrapats blank.

Om tidigare flera av varandra oberoende röster kallade på läsarens uppmärksamhet finns i de båda senare böckerna ett mer definierat och avgränsat tilltal. Här finns ett du och ett diktjag som bär misstänkta likheter med de i den föregående boken. Jaget kallar på duet, försöker dra det tillbaka in i någon tänkt eller förlorad gemenskap. Återkommande är beskrivningarna av ett avstånd mellan dem som, kanske till följd av sjukdom, fått avgrundsdjupa proportioner. Duet och jaget delar inte längre samma intryck och behov, och sorgen som jaget formulerar pendlar mellan förtvivlan och uppgivenhet. Det finns något av tragisk urscen som Lind på ett både skickligt och försiktigt vis skissar fram: någon är på väg bort, en annan lämnas kvar. “Jag är törstig, säger hon / Men det hon vill dricka / finns inte på jorden”. I ett annat stycke talas det om hur jaget “håller ditt huvud / men det blir inte tyst”.

Att diktens olika röster på det här viset komprimerats innebär dock inte att tolkningsutrymmet blivit snävare. Det är fortfarande en öppen fråga vad det är texterna faktiskt vill säga, och det är i mångt och mycket svåra dikter, svåra att ta till sig och svåra att förstå. Jag tänker att det beror mycket på hur Lind med sina dikter vaggar in läsaren i en falsk trygghet. Ofta tar han sin utgångspunkt i vardagssituationer och tydliga geografiska bilder – ett sjukhus, en balkong, ett barn som hoppar från en brygga, Tolstojs herrgård Jasnaja Poljana – för att sedan osäkra dem. Någon talar, men vem? Något dramatiskt, oåterkalleligt, har precis skett eller ska precis komma att ske, men vad?

Det finns ledtrådar utspridda lite här och där som för tankarna till flyktingkris, politisk turbulens i det forna östblocket och till 1900-talets värsta katastrofer, men sammantaget frammanar de olika bilderna i stället känslan av permanenta undantagstillstånd, tillfälliga konkretioner som blir till “virvlande mott i det europeiska / huset”. Bokens titel, namnet på en skadlig art av nattfjärilar, befäster flyktighetens tematik och reproduceras genom hela boken med synonymer som pekar mot det obeständiga: snö, damm, boss och stoft som virvlar, yr och skingras. Anmärkningsvärt nog betyder ordet “mott” också svärm av ohyra, knott och insekter i största allmänhet. Ordet uttrycker alltså både kollektiv och individ på samma gång, och pekar mot att förskingringen även finns på en språklig nivå.

I en essä i Tranströmer och det politiska skriver litteraturvetaren Anna Möller-Sibelius om den kluvenhet Tranströmer kände inför språket. I en replik till “språkdebatten” argumenterade Tranströmer för att språket missbrukats så till den grad att de flesta människor inte har något eget språk att tala om utan i stället härmar “reklamspråk, politiskt språk, gruppjargong, kanslisvenska”. Poesins uppgift, menade Tranströmer, måste vara att återföra språket till människan. Till skillnad från slagorden, ännu en språkkategori som människan kan upprepa men aldrig äga, har dikten reell politisk sprängkraft i att den utmanar språkets kategoriska ordning på människans bekostnad. “Fåordigheten ger plats för tystnaden”, skriver Möller-Sibelius, “ur vilken drömmens autentiska språk kan uppstå”. Kanske är det något liknande Lind är inne på när han beskriver konsekvenserna av språkförlusten på en både samhällelig och individuell nivå: “Och tillsammans går vi / in i den tysta överenskommelsen, / jag har bara blivit så rädd / att vi inte ens har stavelser / att sätta emot, kanske går det / enbart med stenar”.

Pandemin och restriktionerna i våra liv har tvingat in många i tystnaden, denna “amnesins grammatik”, men kanske behöver det inte bara vara av ondo. Kanske finns det en möjlighet att för en stund få kontakt med ett djupare, mer autentiskt språk, ett språk som lever kvar när livet återgår till det normala. Mot slutet av boken refererar Lind till den tjeckoslaviske fotografen Josef Sudek vars suddiga foton av Prags gator och torg, melankoliska stilleben och immiga lägenhetsfönster har ett slående släktskap med de miljöer som framträder i Mott. Var är alla dessa människor nu som befolkar bilderna, frågar sig dikten, vart tog de vägen: “kanske kommer de / tillbaka som sig själva”. Kanske finns det inte mycket mer än denna underligt optimistiska frågeställning att hoppas på just nu?

Också publicerad i Populär Poesi nr 49/2021

Elin Boardy - Nätterna på Winterfeldplatz, Wahlström & Widstrand

Weimarrepubliken, den korta och tumultartade period i Tysklands historia som sträckte sig från första världskrigets slut till Hitlers maktövertagande 1933, har i populärkulturen tolkats som en tid där allting ännu stod och vägde. Samtidigt som inflation och massarbetslöshet satte sin prägel på vardagen pågick en kulturell vitalisering av den gamla kejsarhuvudstaden. Här frodades de vågade kabaréerna och den expressionistiska filmen, och det var hit den banbrytande designverkstaden Bauhaus flyttade innan nazisterna slutligen tvingade ledningen att bomma igen. Som historisk epok tycks det vara en outtömlig källa för romantik, vilket inte minst TV-serier som Babylon Berlin och nyöversättningar av Hans Fallada och Alfred Döblin vittnar om.

Något tycks det i varje fall ha varit som gav staden en unik dragningskraft, även om det är svårt att säga hur mycket den egentligen stack ut i jämförelse med andra metropoler som Paris och London. “Berlin gav en smak av framtiden”, skrev dramatikern Carl Zuckmayer i sin självbiografi, “och det var därför som vi gärna fann oss i skräpet och kylan”. När författaren Elin Boardy förlägger sin senaste roman i 20-talets Berlin är det alltså ingen ny mark som bryts, frågan man ställer sig är snarare vad “Nätterna på Winterfeldplatz” skulle kunna säga som inte redan har sagts. Inte så värst mycket visar det sig, men underhållningsfaktorn är ändå rätt hög.

Boken handlar om Hedvig, en ung kvinna som tagit ett sabbatsår från en torftig tillvaro i Göteborg för att pröva sina vingar i Berlin. Här bor hon inackorderad hos en konservativ faster och arbetar som receptionist på ett kontor. Genom sin kollega och bästa väninna, den partiaktivt kommunistiska Mina, introduceras Hedvig för det homosexuella paret Heinz och Florian vars lägenhet på Winterfeldplatz blir en tillflyktsort för Hedvig och hennes nya umgängeskrets. I och runt de uppsluppna tillställningarna i parets lägenhet växer ett stort persongalleri fram; den krigsskadade Erwin, de frisinnade kvinnorna i kvinnokollektivet Kontorsråttan, journalisten Cecil, transpersonen Therese och författaren Matthew, med flera.

Stilistiskt finns det verkligen ingenting att anmärka på. Det är en flyhänt skriven, sömlös och vackert gestaltande bok. Allteftersom Boardys Berlin vecklar ut sig, fladdrar Hedvig omkring som en nykläckt fågelunge. Hon vill prova på allt vad staden har att erbjuda och utforska alla sidor av sig själv. Det känns kanske inte helt trovärdigt alla gånger och man frågar sig ibland varför Hedvig tycks så yrvaken, som att hon ser, hör och smakar allt för första gången. Och varför går allt så smärtfritt, trots den uppenbart dramatiska brytningen med hennes tidigare liv?

Hedvig håller brevkontakt med familj och vänner hemma i Sverige och det är i de styckena man skulle vilja se att hon vädrar sin ambivalens. Hedvig ruttnar mest på hennes borgerliga uppfostran och pryda familj, och någon kluvenhet inför de värderingar och ideal som präglar hennes nya liv ser man inte mycket av. Här någonstans saknar man verklig komplexitet för att känna att Hedvig är mer än bara en behållare och ett tomt uttryck för sina begär.

Störst tonvikt ligger vid Hedvigs sexuella uppvaknande. Kanske är det delvis därför som Boardy har velat förlägga handlingen i Weimartidens Berlin, vars främsta kännetecken blivit just en förhållandevis tolerant syn på sex och könsroller. På sätt och vis är det genom sexualiteten som Hedvig finner både sig själv och en större gemenskap av vänner och bundsförvanter. Läst som en ganska okomplicerad roman om vänskap eller om HBT-personers kamp under 1900-talet är det en öm och underhållande bok.

Som renodlad historisk roman, i den genre som Boardy blivit en viktig och välförtjänt förgrundsfigur för, tyngs den dock ner av alldeles för många samtidsmarkörer. I Hedvigs Winterfeldplatz debatteras kultursidesämnen som ibland får läsaren att undra om Hedvig lever i Berlin 1928 eller på Möllevången 2014. Men kanske är det också det som är själva poängen, att försöka visa på att det är mer som förenar oss och dåtidsmänniskan än skiljer oss åt. Risken blir bara, för att parafrasera litteraturvetaren Fredric Jameson, att om man förlitar sig för mycket på den populärkulturella förståelsen av en historisk epok så riskerar den också att upplösas i sina egna klichéer.

Också publicerad i Skånska Dagbladet

Kulturradikalismens ständiga återuppfinning

När Åsa Linderborg i fjol lämnade sin post som kulturchef på Aftonbladet och summerade sin egen gärning inom den svenska offentligheten satte hon samtidigt ord på en utveckling som ägt rum på senare år, där de sociala mediernas tendentiösa konfliktekonomi trängt undan kultursidornas lågintensiva blandning av idé och debatt. Kultursidans intellektuella arv spårar hon till kretsarna kring Georg Brandes i Köpenhamn vid 1800-talets slut. En viktig påminnelse om även de svenska tidningarnas kulturradikala danska rötter.

Året dessförinnan undersökte författaren och skribenten Carl-Michael Edenborg i samma tidning den synliga effekten av kultursidornas dramatiska avmagring. Som underlag använde han Informations artikelserie “Et Danmark uden anmeldere” (2017). Kanske gör jag mig skyldig till argumentationsfelet med den andra sidans grönare gräs när jag säger att det känns så typiskt att det är just i Danmark den viktiga och grundliga analysen av kulturklimatet görs. Men kanske finns där även en gnutta sanning.

Kulturskribenter, författare och journalister i Sverige tänker på sina danska kollegor med respekt och en viss skräckblandad förtjusning. Samtidigt som man upplever en tröttsam småskurenhet i den danska pressen, ett kulturklimat där upplysningsideal blivit till självgod kult och Sverige ofta används som tacksamt slagträ i debatter om individens friheter, får man medge att där trots allt finns en påtagligt bredare åsiktskorridor och inte sällan en imponerande variation i uppslagen. I Danmark tycks det nämligen finnas något så anakronistiskt som en resursstark och kulturellt nyfiken borgerlighet av den sort som en gång bebodde även de svenska breddgraderna, något som gett upphov till en bildningskultur också utanför de strikt liberala kretsarna.

Som svensk är det kanske också därför man med avundsam min blickar ut över sundet på Information, ett unikum i en tid där borgerlighetens ekonomiska och politiska dominans endast är i paritet med dess kulturella ointresse. Information är nämligen något så otänkbart som en dagstidning med slagsida åt vänster, som dessutom på eget bokförlag lägger ner tid, pengar och energi på att ge ut kritisk och fördjupande litteratur om allt från medborgarlön till ekokatastrof. En tidning som tycks förstå att kulturradikalism för att den inte ska stelna i konsensus och signalpolitik måste återuppfinna sig själv, gång på gång.

Enkät i Vagant med anledning av Dagbladet Informations 75-årsdag

Intervju med Jonas Eika

Det har varit ett omtumlande halvår för Jonas Eika, mottagare av Nordiska Rådets litteraturpris 2019. Inte sedan Athena Farrokzhad spelade Ebba Gröns “Beväpna er” i Sommar i P1 har ett offentligt utspel av en författare väckt sådant ramaskri som när Eika tog till orda vid prisceremonin i Stockholm i fjol.

Talet, ett kompromisslöst angrepp på det Eika kallade den danska “statsrasismen”, riktades bland annat till statsminister Mette Frederiksen, men även övriga nordiska ministrar fick sig en känga. Talet avslutades med en uppmaning till alla som inte skriver under på den politiska utvecklingen att desertera.

Reaktionerna lät inte vänta på sig. “Skäms, Jonas Eika”, skrev Folketingets vice talman Pia Kjærsgaard på Twitter. “Författarclown”, skrev Rasmus Stoklund, ansvarig minister för integrationsfrågor för Socialdemokraterna. Även i Sverige uppstod debatt. Expressens Victor Malm såg en livesändning av litteraturens död och i Sydsvenskan replikerade Elisabeth Hjorth att det Eika insisterade på var just liv.

Eika har tackat nej till intervjuer sedan ceremonin, men nu möts vi på en folktom bar i Köpenhamn.

- Jag har nog dragit mig tillbaka, jag är inte van vid den här sortens medieuppmärksamhet. Jag visste ju att det skulle bli uppståndelse om jag vann priset och fick hålla mitt tal, men jag blev ändå förvånad över omfattningen. Nu är det bra, jag har gått vidare.

Känns det som att offentligheten också har gått vidare?

- I alla fall när det kommer till en bred politisk offentlighet. I Danmark är vi långt ifrån ett grundläggande samtal om rasism. På så vis känns det inte som att det har gjort något större avtryck. Jag tänker mer på mitt tal som att det kanske gav lite styrka till de som dagligen kämpar med de här sakerna. Många skrev till mig efteråt och var glada för att det här sades i en offentlig kontext.

Vissa blev nog överraskade av tonen och budskapet i talet - Nordiska Rådet som plattform brukar inte politiseras.

- Det tror jag framförallt har med litterära traditioner att göra, men också behovet av att upprätthålla bilden av litteratur som opartisk. För att kunna ingå i den institution som Nordiska Rådet är så måste man ha bilden av att författaren i varje fall inte är antagonistisk gentemot staten.

Eika debuterade 2015 med Lageret Huset Marie, en roman om en nattarbetare på ett lager i Århus. I boken pendlar jaget mellan hemmet, jobbet och hans älskade Marie i en triangulering av livet som definieras av ett alienerande arbete. Det är en cirkelrörelse som återkommer i “Mig, Rory og Aurora”, en av berättelserna i Eikas betydligt mer okonventionella novellsamling.

Även om Efter solen är mer subtil än arbetsplatsromanen som föregick den så är det tydligt att Eika fortsatt är intresserad av att utforska kapitalism, hur den formar språket och villkorar subjektets möjlighet att definiera sig själv. Det vore omöjligt att intervjua honom utan att också diskutera samhället vi lever i.

Från Nordiska Rådet förs vi in på ett samtal om välfärdsstaten och hur den har förändrats de senaste åren. Eika tar upp exemplet med de så kallade “ghettolagarna” som har diskuterats flitigt i Danmark. I korthet går de ut på att vissa särskilt utsatta områden ska omfattas av ett slags undantagstillstånd och öppnas upp för tvångsrivningar och fördubblad bestraffning för brott som begås inom dess gränser.

- Det är en enorm privatisering av allmännyttan som legitimeras av en väldigt stark rasism och islamofobi. De första generationerna gästarbetare i Danmark upplevde nog samma rasism, men den är långt mer institutionaliserad nu.

Ghettolagarna har kritiserats av människorättsorganisationer och FN men hyllats av högerpopulister. Klart är att omvärlden börjat betrakta Danmark på ett annorlunda sätt.

- För många på vänsterkanten har det varit fullständigt överväldigande hur snabbt det har gått de senaste 5 åren. Det är klart att det är skillnad på Danmark och Sverige i hur man initialt handskades med flyktingströmmen 2015, men på ett systematiskt plan går det i samma riktning.

I både Danmark och Sverige har Socialdemokraterna suttit vid makten när många av lagarna har stiftats. Är även synen på socialdemokratin under omförhandling?
- För att kunna bygga en stark stat som kan göra stora ingrepp måste man ju inordna folk i något slags kollektivt projekt, en gemenskap. Det visade sig också i Mette Frederiksens nyårstal när hon sade sig vilja vara “barnens statsminister”, föreslog tvångsadopteringar och oroade sig för “andra kulturer” där man påstås slå sina barn. I skydd av välfärdsstaten kan man rättfärdiga en förtryckande och rasistisk politik.

Baren vi sitter på heter Den sorte firkant och har tagit sitt namn från en inofficiell beteckning av ett kvadratiskt område i Nørrebro, med Nørrebrogade i norr, Peblinge Sø i söder och Blågårds Plads i mitten. Här genomfördes på 60- och 70-talet en omfattande sanering som ledde till ytterligare förslumning och starka reaktioner från boende i området. I en essä beskriver PO Enquist livet här i början av 80-talet: “Alla ockuperade hus var tysta, fönstren förbommade, misstänksamheten stor”.

Det verkar finnas en stark ockupationstradition i Danmark?

- Autonoma zoner är på gott och ont, men jag tror att det lokala är en bra utgångspunkt eftersom det föregår politisk retorik och diskurs. Det är intressant när det uppstår en infrastruktur med konkreta åtgärder i den övergångsprocessen, ställen där man till exempel kan få mat och samla in pengar.

- Jag försökte också lyfta det i mitt tal, inte att folk nödvändigtvis ska sluta rösta eller försöka påverka offentligheten, men att sätta mer fokus på det lokala. I framtiden kommer det bli allt viktigare.

Finns det någon konflikt mellan aktivism och skrivande eller är det en symbios?

- Jag tror att det kan finnas en tendens bland författare och andra som arbetar med språk att dröja kvar i det nyanserade och subtila. Personligen har jag ett behov av att växla fram och tillbaka mellan att skriva och engagera mig aktivistiskt. Kanske är det bara två olika sätt att använda min hjärna på.

Karaktärerna i Efter solen rör sig i en värld som är lik vår egen men ändå annorlunda. Berättelserna följer ingen självklar mall och får aldrig en konkret upplösning. Det som tycks förena jagen är det utlämnade tillstånd de befinner sig i, att de väntar på en framtid som tycks lura runt hörnet men skingrar sig just som man är på väg att gripa den. Till skillnad från många av Eikas kollegor inom vad man skulle kunna kalla arbetarlitteraturen finns inget biografiskt jag, inga konkret dagsaktuella frågor att ta fasta på. Det är en värld bortom eller före språket.

- De historielösa jag som befolkar min bok tänker jag mer som behållare som speglar exploatering och ojämna maktförhållanden. Jag blev intresserad av hur man kan skildra ett jag som är fullständigt utlämnat till systemet det befinner sig i. Det kan vara riskkapitalism som i den första novellen, eller fattigdom och hemlöshet i fjärde novellen. Men jag ville också undersöka frigörelse utan transcendens eller bestämda flyktlinjer. I många av novellerna finns en stark längtan efter transcendens som inte mättas.

En kritiker beskrev din litteratur som att den skildrar begäret som ett metafysiskt och riktningslöst något som plötsligt får riktning?
- Ja... Jag har inspirerats mycket av kvinnliga mystiker som Simone Weil i idéen om avskapelsen, att tömma sig själv så att något annat kan uppta tomrummet. För dem rörde det sig om att komma i kontakt med en immateriell transcendent Gud men jag har istället arbetat med tanken på att det kan röra sig om andra livsformer.

Det skapar ju en väldigt märklig och intressant litteratur när begäret snarare än begärets konkreta form blir textens fokus?

- Det är ju målet för en asketisk praktik, att lösgöra begäret från sitt objekt och på så vis nå själva roten av begäret. Men också att uppehålla sig vid nollpunkten, tillbakadragandet.

I Sverige talas det en del om att det verkar finnas en sci fi-trend i Danmark där allt fler författare utforskar de unika rum genren öppnar och kanske även utmanar vad sci-fi kan vara?

- Om det är en trend består den av många olika sorters böcker som fungerar på väldigt olika sätt. För min del försöker jag skriva väldigt kroppsligt, det är ju i kroppen det blir svårt att skilja begär som kommer utifrån från det som kommer inifrån. Den härbärgerar både förtryck och potentiell frigörelse, två saker som är oupplösligt förbundna med varandra. En vän beskrev det som att min estetik var hård och öm på samma gång.

För Eika är rytmen viktig. Det är ett svårt begrepp att översätta men ofta helt avgörande i en skrivande praktik.

- Många av texterna skrevs när jag var utbränd och saknade något. Jag ville hitta en rytm som kunde rymma den känsliga kroppen, men inte utmattningens eller depressionens rytm. Jag menar att det inte finns något motstånd i depressionen, det är en total kapitulation. För mig har det handlat om att på meningsnivå hitta en rytm som kan visa en väg ut ur den kroppsliga och psykiska utmattningen som ett kapitalistiskt samhälle skapar.

Kan novellformens begränsning vara förlösande?

- Ja. Och det kanske är där boken är mest sci-fi, att karaktärerna inte har några givna existentiella villkor, de är snarare historiskt och socialt betingade. Noveller förutsätter ofta vaga karaktärer med begränsad historisk förankring. Sedan har jag tänkt att det kanske finns en etisk konflikt där.

Hur då?

- Boken kretsar mycket kring tillblivelse och transformation, från det mänskliga till det mineraliska eller djuriska. Man kanske glömmer att det finns en kropp som ska genomgå själva förvandlingen. Det är en frågeställning som ofta glöms bort inom filosofin som behandlar detta - Deleuze, Guattari, Bataille - att det är just en kropp med sin egen historik och psykologi som ska genomgå desubjektiveringen.

Du talar mycket om det historiska jaget, ändå tycks kärnfrågan i Efter solen vara den om framtiden, hur den ska se ut och vad den ska bära med sig.
- Jag har varit väldigt upptagen med Agambens förståelse av messianismen, det som ska komma. Inte som en monolitisk framtid, utan ett brådskande politiskt nu. På ett plan tänker jag att det rör sig om en politisk rörelse, men kanske också att det i texten går att uppfinna en framtid som är radikalt annorlunda från det befintliga. Agamben citerar Paulus när han skriver: “Tiden krymper. Även de som har en hustru måste nu leva som om de ingen hade, de som gråter som om de inte grät, de som köper något som om de inte fick behålla det”. Det handlar om att bebo världen som om den inte var det den var, att avveckla de subjektsformer som tillhör den rådande ordningen.

Av alla möjliga transcendenser som boken rör sig med är inga direkt politiska. Är det avsiktligt?

- Det jag skildrar är ju något som föregår politiska projekt, en nollpunkt. Kanske har det att göra med att jag har svårt att föreställa mig hur en bred och effektiv rörelse ska uppstå, då tror jag mer på det lokala.

Också publicerad i Horisont nr 1/2020

David Wiberg - En vuxen människas bekännelser, Piratförlaget

I år är det ett decennium sedan den första delen av Karl Ove Knausgårds Min Kamp-svit kom ut och ändå känns det som en mindre evighet sedan. En sak är dock ofärändrad: vår fascination för skam, en i senmoderniteten helt basal känsla. Att spegla sig i andra, att anpassa sig för att inte förlora sitt anseende, att navigera mellan osynliga och outtalade påbud för att undvika att känna sig utanför är något så grundläggande i vår tid att det är svårt att tänka sig en konst som helt rör sig bortom det. Inte minst som politiskt styrmedel är skammen effektiv, fråga bara Folkhälsomyndigheten. Hade det överhuvudtaget varit möjligt att få folk att följa myndigheternas rekommendationer om där inte fanns en social utfrysningsmekanism som gav dem udd?

I En vuxen människas bekännelser, David Wibergs “första roman för vuxna” efter två kritikerrosade ungdomsromaner, är skam och självhat centrala teman. Boken följer en namnlös medelålders man som redogör för ett liv som inte gick enligt planerna. 15 år tidigare studerar han skulptur på en konstskola i Stockholm, läser DN Kultur och är ihop med en tjej som enligt honom själv spelar i en annan liga. Tillsammans har han och Alice precis fått nycklarna till en bostadsrätt i Björkhagen, men under ytan knakar det i fogarna. Berättaren ser tillbaka på en obalanserad relation där Alice betraktar honom med tilltagande ointresse och han själv blir alltmer frustrerad av att behandlas som luft. Till råga på allt har hon vänsterprasslat och blivit med barn.

När uppbrottet till slut äger rum är det sårigt och infekterat. Berättarens liv kollapsar. Han avslutar sina studier och flyttar hem till familjen i Skåne, förnedrad och villrådig, och börjar skissa på en hämnd som aldrig blir helt uppdagad, läsaren får gissa sig till vad som verkligen hänt. När romanen tar sin början har berättaren precis fått besked om att systern och hennes familj, den till synes enda trygga punkten i tillvaron, ska flytta utomlands och det är nu bekännelsen sätter igång: “Detta är en konstruktion”, meddelar han, “från början till slut. Mitt liv rasar samman och ett liv som rasar samman har ingen struktur”.

Och en konstruktion är det, på flera sätt. Wiberg gör kronologiska skutt fram och tillbaka, låter berättaren hoppa in och ut ur olika skeenden, stanna upp, betrakta och stryka. Han väjer sällan för det obehagliga och skamfulla, men man kan aldrig vara helt säker på att det som sägs stämmer eller att information inte utelämnas. Vetenskaplig utredning samsas med Anna Odell-artade performanceinslag i de olika intervjuer som görs med personer som stått berättaren nära och vilka i många fall så gott som glömt bort hans existens. Det är pinsamt, plågsamt och inte sällan frustrerande. Det är inte en alltigenom sympatisk person vi har att göra med. En självupptagen vägran att släppa gamla oförrätter och en fullständig oförmåga att gå vidare med sitt liv är det som i slutändan definierar hans existens. Det är som att han stannat i utvecklingen, bergfast övertygad om att livet peakade i 20-årsåldern. Och ändå finns där en ömhet, sorgen över ett liv som aldrig blev.

Den patetiska unge mannen som trop, arg, kränkt och utan det känslomässiga vokabulär som i allt högre utsträckning förväntas av kvinnor, har gått som ett spöke genom 2010-talet. Han har figurerat flitigt i diskussioner om dunkla avkrokar på internet, högerpopulism, skolskjutningar och incel-kultur. I den svenska samtidslitteraturen hittar vi honom bland annat i Henrik Bromanders Vän av ordning om Flashback-trollet Joel. Wibergs namnlösa berättare passar naturligtvis inte sömlöst in i någon av dessa mallar, det är ju trots allt individer vi talar om och endast sällan ideologer med partiprogram, men han är ändå en pusselbit som bidrar till en förståelse för det breda spektrum som är maskulin kris.

Det sägs att komikerna är de som står sorgen närmast, i David Wibergs fall verkar det i alla fall stämma. Denna gamla Varanteatern-veteran har lyckats skriva en bok om ältande som, även om den ibland prövar läsarens tålamod med sin arsenal av berättartekniska grepp, helt klart bottnar i sina stora anspråk.

Också publicerad i Skånska Dagbladet 28/4 2020

Philip Teir - Jungfrustigen, Wahlström & Widstrand

Det är en märklig upplevelse att konsumera kultur under en pågående kris. När tillvaron rämnar och allt är i upplösningstillstånd är det som att ett sorts magiskt tänkande kickar in, där det som upptar ens tankar plötsligt dyker upp lite överallt i form av bekräftande ledtrådar. Den hjärtekrossade känner att sången handlar om den specifika situationen, den sörjande stryker under en formulering om döden som känns sylbladsvass.

Själv är det all kroppskontakt min konfirmeringsbias lägger märke till när jag läser Philip Teirs Jungfrustigen. Det är otroligt hur mycket utrymme som ges i litteraturen åt handskakningar och kramar, åt föremål och ytor som vidrörs utan att först saneras. Med coronaviruset är det som om alla dessa prosans transportsträckor fått en ny och illavarslande innebörd.

Nå, pandemier är förstås inte ämnet för Teirs nya roman. Jungfrustigen handlar om Richard, en författare i trettioårsåldern som förälskar sig i den äldre, frånskilda Paula. Därhemma har han sin hustru, tonårskärleken Sonja, och deras två barn. Eller kanske är förälskelse ett alltför starkt ord, det är ingen större passion som driver Richard och Paulas relation framåt. Deras största nöje tycks vara att småprata, äta frukost ihop, läsa tidningen. Sex är inget som någon av dem är överdrivet sugna på.

Boken skildrar så Richards övergång från en trygghet som förlorat sin lyster, till en annan trygghet som åtminstone till en början känns lite mer spännande och intim. Däremellan försöker han hantera smygandet, skuldkänslorna, barnens välmående, karriären och mammans förebråelser. Det är en på många sätt klassisk skilsmässoroman. Därtill utspelar den sig inom den outhärdligt självmedvetna kulturella medelklassen med alla dess neuroser.

Det borde inte funka, men det gör ju det. Trots ett till leda upptraskat ämne är det snudd på omöjligt att lägga ifrån sig boken. Förutom en kristallklar språkkänsla som utsökt nästlar sig in någonstans mellan det krönikemässiga och prosaiska så har Teir en mycket god förståelse för balans och jämvikt vad gäller den centrala konflikten. Ofta känns det som att romaner som slänger sig med autofiktiva inslag och relationsdramatiska teman vill chockera och uppröra läsaren med det extraordinära. Inte sällan är läsarens skam och igenkännande en motor. Man ska ständigt vara orolig och alert - det är ju mig det handlar om! Här finns förvisso sådana inslag, men det känns aldrig sensationalistiskt. Konflikten är snarare lågintensiv, parterna mer eller mindre pragmatiska. Det känns, med brist på bättre ord, verkligt.

På många sätt påminner Jungfrustigen om den amerikanska dramatikern och regissören Kenneth Lonergans filmer, en estetik som tycks navigera efter övertygelsen om att även den mest icke-extraordinära människans vardag är full av dramatik och passion. Det verkliga livets kriser är sällan stoff för kvällstidningsrubriker och får oproportionerligt lite utrymme i kulturen. De kanske inte är så sexiga, men det är just därför de är så befriande att läsa om.

Också publicerad i Ny Tid nr 4/2020

Josefine Adolfsson - Rippad, Natur & Kultur

I Josefine Adolfssons nya roman ”Rippad” möter vi Julia, en ung tjej i Malmö som hoppar mellan olika städjobb i Köpenhamn och försöker fäkta undan tillvarons tomhet. Boken utspelar sig under några veckor där vi utan någon egentlig handling får följa Julia i hennes riktningslösa vardag. Hon går till gymmet, umgås med sin prostituerade vän Omid, tar hand om sin dementa mamma och funderar halvhjärtat på om hon skulle ta och bli mamma själv. Här finns också Yara, en saknad vän som har lämnat Sverige för att bistå de jördlösa böndernas kamp i Brasilien. Vi förstår att utan henne har Julias fladdriga existens blivit än mer oförankrad. En bitvis fin skildring av sorgen det innebär att förlora en vän.

Förutom relationen till Yara finns det inte mycket till ömhet i ”Rippad”. Ett centralt handlingsmoment är Julias relation till ”Arkitekten”, en uttråkad dansk familjefar vars hem hon städar åt en bemanningsfirma. Arkitekten tycks så småningom bli kär i Julia och de börjar ses på bägge sidor sundet. För honom är deras möten en blandning av förälskelse och den sexuella spänningen i att utnyttja någon i beroendeställning. Julia å andra sidan tycks drivas mer av hat och likgilgtighet, låter honom hållas, tafsa och bjuda henne på saker. Adolfsson tar fasta på hur mellanmänskliga relationer är förhandlingsbara varor, där allt och alla har en prislapp. Inspirerad av Omid verkar Julia också vilja undersöka om prostitution inte bara är en fråga om semantik, något vi alla i någon mån ägnar oss åt.

Med den inställningen driver Julia omkring och låter dagarna gå. Någon konkret framtid kan hon inte tänka sig, och förutom gymmet tycks det inte finnas några särskilda intressen. Hon är inte direkt nöjd med sitt liv men har heller inget annat i åtanke. Inget verkar spela någon roll. Det är som att Adolfsson vill skriva fram Camus främling i gängkriminalitetens och de osäkra gigjobbens Malmö. En nog så intressant idé kanske, men det lyckas inte. Alldeles för ofta är boken schablonartad och som läsare känner man sig skriven på näsan av övertydliga skeenden. I en scen iakttar Julia hur ett par skickar fram sitt barn för att ge en tiggare några pengar för att sedan fota den goda gärningen. En lite för perfekt anekdot som kanske skulle passa i en krönika om sedernas förfall, men här känner jag att det måste till något mer för att det inte ska skramla tomt.

Och sedan är det där med dialogen. Sida upp och sida ner väller replikerna men väldigt lite sägs. Julias verbala repertoar består mest av olika varianter på ”va” och ”jag vet inte” och det är stört omöjligt att förstå varför alla i Julias närhet verkar så nyfikna och intresserade av henne. Ständigt är det någon som frågar Julia vad hon egentligen tycker och tänker men möts av svar som skulle få Skatteverkets chattbot att framstå som en engagerande samtalspartner. Allra bäst är ”Rippad” när Adolfsson tillåter sig att stanna upp i det rasande flödet och istället dröja kvar några ögonblick, som när Julia lämnar staden och ser hur det ”långgrunda havet äter av den smala strandremsan” och hur ”små snäckor har bitit sig fast i sjåarknopar och frigolitflöten”. Här och där dyker Adolfssons gnistrande språkglädje upp. Tänkvärda och märkliga formuleringar strösslas boken igenom, men allt för ofta är de som igenmurade av den tunna storyns strikta mall.

Josefine Adolfsson är kanske mest berömd som dramatiker och manusförfattare och har med rätta blivit hyllad för sitt arbete med guldbaggebelönade ”Apflickorna”. Här finns också en del besläktade teman – vardagsrealismens skitiga fernissa, övergången mellan barndom och vuxenvärld, träningen som ett sätt att fly undan krav från omvärlden, hur kvinnor ständigt måste vara beredda på att förändra sig själva för att passa in. Som långfilm är jag övertygad om att ”Rippad” skulle vara betydligt mer intressant, men som roman lämnar den en del i övrigt att önska.

Också publicerad i Skånska Dagbladet 29/3 2020