Kanske är det också en snarlik process som driver mig till att vilja förstå Mott just i termer av polyfoni och homofoni, eller kanske, med Bachtin, i spänningen mellan det dialogiska och det monologiska berättandet. Tydligt är i varje fall att Lind med Vita kommun (2015) satt punkt för den mångstämmiga körverksprincip som varit det förhärskande greppet ända sedan Här kommer de varma strömmarna (2004). Redan med den föregående boken började Lind utforska en ny typ av dikt, och precis som med Åtel tycks det i Mott finnas en ansats till en mer narrativ logik. På flera sätt kan man nog förstå böckerna som ett slags pendanger till varandra.
Som vanligt med Lind vilar boken på ett strikt typografiskt system, här i form av tio fjortonradade dikter som övergår i sex lika långa, men där versraderna nu glidit isär. Insprängt däremellan är några enkelradade textfragment eller utkast där brottstycken av dialog och observationer hålls samman av tre bindestreck, vilket ger ett närmast afatiskt intryck, som någon som kippar efter andan. Varje del skiljs åt av tre cirklar som osökt leder tankarna till plupparna längst ner i chattrutan när någon håller på att svara, en inte helt dum grafisk återgivning av den ängslan och väntan som texten gång på gång ger uttryck för. Ibland känns det som att systemet kanske kommer i vägen för själva dikten och att vissa upprepningar och halvt identiska formuleringar hade kunnat strykas. Samtidigt är det svårt att argumentera för less is more i en bok som stundvis känns som att den redan skrapats blank.
Om tidigare flera av varandra oberoende röster kallade på läsarens uppmärksamhet finns i de båda senare böckerna ett mer definierat och avgränsat tilltal. Här finns ett du och ett diktjag som bär misstänkta likheter med de i den föregående boken. Jaget kallar på duet, försöker dra det tillbaka in i någon tänkt eller förlorad gemenskap. Återkommande är beskrivningarna av ett avstånd mellan dem som, kanske till följd av sjukdom, fått avgrundsdjupa proportioner. Duet och jaget delar inte längre samma intryck och behov, och sorgen som jaget formulerar pendlar mellan förtvivlan och uppgivenhet. Det finns något av tragisk urscen som Lind på ett både skickligt och försiktigt vis skissar fram: någon är på väg bort, en annan lämnas kvar. “Jag är törstig, säger hon / Men det hon vill dricka / finns inte på jorden”. I ett annat stycke talas det om hur jaget “håller ditt huvud / men det blir inte tyst”.
Att diktens olika röster på det här viset komprimerats innebär dock inte att tolkningsutrymmet blivit snävare. Det är fortfarande en öppen fråga vad det är texterna faktiskt vill säga, och det är i mångt och mycket svåra dikter, svåra att ta till sig och svåra att förstå. Jag tänker att det beror mycket på hur Lind med sina dikter vaggar in läsaren i en falsk trygghet. Ofta tar han sin utgångspunkt i vardagssituationer och tydliga geografiska bilder – ett sjukhus, en balkong, ett barn som hoppar från en brygga, Tolstojs herrgård Jasnaja Poljana – för att sedan osäkra dem. Någon talar, men vem? Något dramatiskt, oåterkalleligt, har precis skett eller ska precis komma att ske, men vad?
Det finns ledtrådar utspridda lite här och där som för tankarna till flyktingkris, politisk turbulens i det forna östblocket och till 1900-talets värsta katastrofer, men sammantaget frammanar de olika bilderna i stället känslan av permanenta undantagstillstånd, tillfälliga konkretioner som blir till “virvlande mott i det europeiska / huset”. Bokens titel, namnet på en skadlig art av nattfjärilar, befäster flyktighetens tematik och reproduceras genom hela boken med synonymer som pekar mot det obeständiga: snö, damm, boss och stoft som virvlar, yr och skingras. Anmärkningsvärt nog betyder ordet “mott” också svärm av ohyra, knott och insekter i största allmänhet. Ordet uttrycker alltså både kollektiv och individ på samma gång, och pekar mot att förskingringen även finns på en språklig nivå.
I en essä i Tranströmer och det politiska skriver litteraturvetaren Anna Möller-Sibelius om den kluvenhet Tranströmer kände inför språket. I en replik till “språkdebatten” argumenterade Tranströmer för att språket missbrukats så till den grad att de flesta människor inte har något eget språk att tala om utan i stället härmar “reklamspråk, politiskt språk, gruppjargong, kanslisvenska”. Poesins uppgift, menade Tranströmer, måste vara att återföra språket till människan. Till skillnad från slagorden, ännu en språkkategori som människan kan upprepa men aldrig äga, har dikten reell politisk sprängkraft i att den utmanar språkets kategoriska ordning på människans bekostnad. “Fåordigheten ger plats för tystnaden”, skriver Möller-Sibelius, “ur vilken drömmens autentiska språk kan uppstå”. Kanske är det något liknande Lind är inne på när han beskriver konsekvenserna av språkförlusten på en både samhällelig och individuell nivå: “Och tillsammans går vi / in i den tysta överenskommelsen, / jag har bara blivit så rädd / att vi inte ens har stavelser / att sätta emot, kanske går det / enbart med stenar”.
Pandemin och restriktionerna i våra liv har tvingat in många i tystnaden, denna “amnesins grammatik”, men kanske behöver det inte bara vara av ondo. Kanske finns det en möjlighet att för en stund få kontakt med ett djupare, mer autentiskt språk, ett språk som lever kvar när livet återgår till det normala. Mot slutet av boken refererar Lind till den tjeckoslaviske fotografen Josef Sudek vars suddiga foton av Prags gator och torg, melankoliska stilleben och immiga lägenhetsfönster har ett slående släktskap med de miljöer som framträder i Mott. Var är alla dessa människor nu som befolkar bilderna, frågar sig dikten, vart tog de vägen: “kanske kommer de / tillbaka som sig själva”. Kanske finns det inte mycket mer än denna underligt optimistiska frågeställning att hoppas på just nu?
Också publicerad i Populär Poesi nr 49/2021
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar