Kulturradikalismens ständiga återuppfinning

När Åsa Linderborg i fjol lämnade sin post som kulturchef på Aftonbladet och summerade sin egen gärning inom den svenska offentligheten satte hon samtidigt ord på en utveckling som ägt rum på senare år, där de sociala mediernas tendentiösa konfliktekonomi trängt undan kultursidornas lågintensiva blandning av idé och debatt. Kultursidans intellektuella arv spårar hon till kretsarna kring Georg Brandes i Köpenhamn vid 1800-talets slut. En viktig påminnelse om även de svenska tidningarnas kulturradikala danska rötter.

Året dessförinnan undersökte författaren och skribenten Carl-Michael Edenborg i samma tidning den synliga effekten av kultursidornas dramatiska avmagring. Som underlag använde han Informations artikelserie “Et Danmark uden anmeldere” (2017). Kanske gör jag mig skyldig till argumentationsfelet med den andra sidans grönare gräs när jag säger att det känns så typiskt att det är just i Danmark den viktiga och grundliga analysen av kulturklimatet görs. Men kanske finns där även en gnutta sanning.

Kulturskribenter, författare och journalister i Sverige tänker på sina danska kollegor med respekt och en viss skräckblandad förtjusning. Samtidigt som man upplever en tröttsam småskurenhet i den danska pressen, ett kulturklimat där upplysningsideal blivit till självgod kult och Sverige ofta används som tacksamt slagträ i debatter om individens friheter, får man medge att där trots allt finns en påtagligt bredare åsiktskorridor och inte sällan en imponerande variation i uppslagen. I Danmark tycks det nämligen finnas något så anakronistiskt som en resursstark och kulturellt nyfiken borgerlighet av den sort som en gång bebodde även de svenska breddgraderna, något som gett upphov till en bildningskultur också utanför de strikt liberala kretsarna.

Som svensk är det kanske också därför man med avundsam min blickar ut över sundet på Information, ett unikum i en tid där borgerlighetens ekonomiska och politiska dominans endast är i paritet med dess kulturella ointresse. Information är nämligen något så otänkbart som en dagstidning med slagsida åt vänster, som dessutom på eget bokförlag lägger ner tid, pengar och energi på att ge ut kritisk och fördjupande litteratur om allt från medborgarlön till ekokatastrof. En tidning som tycks förstå att kulturradikalism för att den inte ska stelna i konsensus och signalpolitik måste återuppfinna sig själv, gång på gång.

Enkät i Vagant med anledning av Dagbladet Informations 75-årsdag

Intervju med Jonas Eika

Det har varit ett omtumlande halvår för Jonas Eika, mottagare av Nordiska Rådets litteraturpris 2019. Inte sedan Athena Farrokzhad spelade Ebba Gröns “Beväpna er” i Sommar i P1 har ett offentligt utspel av en författare väckt sådant ramaskri som när Eika tog till orda vid prisceremonin i Stockholm i fjol.

Talet, ett kompromisslöst angrepp på det Eika kallade den danska “statsrasismen”, riktades bland annat till statsminister Mette Frederiksen, men även övriga nordiska ministrar fick sig en känga. Talet avslutades med en uppmaning till alla som inte skriver under på den politiska utvecklingen att desertera.

Reaktionerna lät inte vänta på sig. “Skäms, Jonas Eika”, skrev Folketingets vice talman Pia Kjærsgaard på Twitter. “Författarclown”, skrev Rasmus Stoklund, ansvarig minister för integrationsfrågor för Socialdemokraterna. Även i Sverige uppstod debatt. Expressens Victor Malm såg en livesändning av litteraturens död och i Sydsvenskan replikerade Elisabeth Hjorth att det Eika insisterade på var just liv.

Eika har tackat nej till intervjuer sedan ceremonin, men nu möts vi på en folktom bar i Köpenhamn.

- Jag har nog dragit mig tillbaka, jag är inte van vid den här sortens medieuppmärksamhet. Jag visste ju att det skulle bli uppståndelse om jag vann priset och fick hålla mitt tal, men jag blev ändå förvånad över omfattningen. Nu är det bra, jag har gått vidare.

Känns det som att offentligheten också har gått vidare?

- I alla fall när det kommer till en bred politisk offentlighet. I Danmark är vi långt ifrån ett grundläggande samtal om rasism. På så vis känns det inte som att det har gjort något större avtryck. Jag tänker mer på mitt tal som att det kanske gav lite styrka till de som dagligen kämpar med de här sakerna. Många skrev till mig efteråt och var glada för att det här sades i en offentlig kontext.

Vissa blev nog överraskade av tonen och budskapet i talet - Nordiska Rådet som plattform brukar inte politiseras.

- Det tror jag framförallt har med litterära traditioner att göra, men också behovet av att upprätthålla bilden av litteratur som opartisk. För att kunna ingå i den institution som Nordiska Rådet är så måste man ha bilden av att författaren i varje fall inte är antagonistisk gentemot staten.

Eika debuterade 2015 med Lageret Huset Marie, en roman om en nattarbetare på ett lager i Århus. I boken pendlar jaget mellan hemmet, jobbet och hans älskade Marie i en triangulering av livet som definieras av ett alienerande arbete. Det är en cirkelrörelse som återkommer i “Mig, Rory og Aurora”, en av berättelserna i Eikas betydligt mer okonventionella novellsamling.

Även om Efter solen är mer subtil än arbetsplatsromanen som föregick den så är det tydligt att Eika fortsatt är intresserad av att utforska kapitalism, hur den formar språket och villkorar subjektets möjlighet att definiera sig själv. Det vore omöjligt att intervjua honom utan att också diskutera samhället vi lever i.

Från Nordiska Rådet förs vi in på ett samtal om välfärdsstaten och hur den har förändrats de senaste åren. Eika tar upp exemplet med de så kallade “ghettolagarna” som har diskuterats flitigt i Danmark. I korthet går de ut på att vissa särskilt utsatta områden ska omfattas av ett slags undantagstillstånd och öppnas upp för tvångsrivningar och fördubblad bestraffning för brott som begås inom dess gränser.

- Det är en enorm privatisering av allmännyttan som legitimeras av en väldigt stark rasism och islamofobi. De första generationerna gästarbetare i Danmark upplevde nog samma rasism, men den är långt mer institutionaliserad nu.

Ghettolagarna har kritiserats av människorättsorganisationer och FN men hyllats av högerpopulister. Klart är att omvärlden börjat betrakta Danmark på ett annorlunda sätt.

- För många på vänsterkanten har det varit fullständigt överväldigande hur snabbt det har gått de senaste 5 åren. Det är klart att det är skillnad på Danmark och Sverige i hur man initialt handskades med flyktingströmmen 2015, men på ett systematiskt plan går det i samma riktning.

I både Danmark och Sverige har Socialdemokraterna suttit vid makten när många av lagarna har stiftats. Är även synen på socialdemokratin under omförhandling?
- För att kunna bygga en stark stat som kan göra stora ingrepp måste man ju inordna folk i något slags kollektivt projekt, en gemenskap. Det visade sig också i Mette Frederiksens nyårstal när hon sade sig vilja vara “barnens statsminister”, föreslog tvångsadopteringar och oroade sig för “andra kulturer” där man påstås slå sina barn. I skydd av välfärdsstaten kan man rättfärdiga en förtryckande och rasistisk politik.

Baren vi sitter på heter Den sorte firkant och har tagit sitt namn från en inofficiell beteckning av ett kvadratiskt område i Nørrebro, med Nørrebrogade i norr, Peblinge Sø i söder och Blågårds Plads i mitten. Här genomfördes på 60- och 70-talet en omfattande sanering som ledde till ytterligare förslumning och starka reaktioner från boende i området. I en essä beskriver PO Enquist livet här i början av 80-talet: “Alla ockuperade hus var tysta, fönstren förbommade, misstänksamheten stor”.

Det verkar finnas en stark ockupationstradition i Danmark?

- Autonoma zoner är på gott och ont, men jag tror att det lokala är en bra utgångspunkt eftersom det föregår politisk retorik och diskurs. Det är intressant när det uppstår en infrastruktur med konkreta åtgärder i den övergångsprocessen, ställen där man till exempel kan få mat och samla in pengar.

- Jag försökte också lyfta det i mitt tal, inte att folk nödvändigtvis ska sluta rösta eller försöka påverka offentligheten, men att sätta mer fokus på det lokala. I framtiden kommer det bli allt viktigare.

Finns det någon konflikt mellan aktivism och skrivande eller är det en symbios?

- Jag tror att det kan finnas en tendens bland författare och andra som arbetar med språk att dröja kvar i det nyanserade och subtila. Personligen har jag ett behov av att växla fram och tillbaka mellan att skriva och engagera mig aktivistiskt. Kanske är det bara två olika sätt att använda min hjärna på.

Karaktärerna i Efter solen rör sig i en värld som är lik vår egen men ändå annorlunda. Berättelserna följer ingen självklar mall och får aldrig en konkret upplösning. Det som tycks förena jagen är det utlämnade tillstånd de befinner sig i, att de väntar på en framtid som tycks lura runt hörnet men skingrar sig just som man är på väg att gripa den. Till skillnad från många av Eikas kollegor inom vad man skulle kunna kalla arbetarlitteraturen finns inget biografiskt jag, inga konkret dagsaktuella frågor att ta fasta på. Det är en värld bortom eller före språket.

- De historielösa jag som befolkar min bok tänker jag mer som behållare som speglar exploatering och ojämna maktförhållanden. Jag blev intresserad av hur man kan skildra ett jag som är fullständigt utlämnat till systemet det befinner sig i. Det kan vara riskkapitalism som i den första novellen, eller fattigdom och hemlöshet i fjärde novellen. Men jag ville också undersöka frigörelse utan transcendens eller bestämda flyktlinjer. I många av novellerna finns en stark längtan efter transcendens som inte mättas.

En kritiker beskrev din litteratur som att den skildrar begäret som ett metafysiskt och riktningslöst något som plötsligt får riktning?
- Ja... Jag har inspirerats mycket av kvinnliga mystiker som Simone Weil i idéen om avskapelsen, att tömma sig själv så att något annat kan uppta tomrummet. För dem rörde det sig om att komma i kontakt med en immateriell transcendent Gud men jag har istället arbetat med tanken på att det kan röra sig om andra livsformer.

Det skapar ju en väldigt märklig och intressant litteratur när begäret snarare än begärets konkreta form blir textens fokus?

- Det är ju målet för en asketisk praktik, att lösgöra begäret från sitt objekt och på så vis nå själva roten av begäret. Men också att uppehålla sig vid nollpunkten, tillbakadragandet.

I Sverige talas det en del om att det verkar finnas en sci fi-trend i Danmark där allt fler författare utforskar de unika rum genren öppnar och kanske även utmanar vad sci-fi kan vara?

- Om det är en trend består den av många olika sorters böcker som fungerar på väldigt olika sätt. För min del försöker jag skriva väldigt kroppsligt, det är ju i kroppen det blir svårt att skilja begär som kommer utifrån från det som kommer inifrån. Den härbärgerar både förtryck och potentiell frigörelse, två saker som är oupplösligt förbundna med varandra. En vän beskrev det som att min estetik var hård och öm på samma gång.

För Eika är rytmen viktig. Det är ett svårt begrepp att översätta men ofta helt avgörande i en skrivande praktik.

- Många av texterna skrevs när jag var utbränd och saknade något. Jag ville hitta en rytm som kunde rymma den känsliga kroppen, men inte utmattningens eller depressionens rytm. Jag menar att det inte finns något motstånd i depressionen, det är en total kapitulation. För mig har det handlat om att på meningsnivå hitta en rytm som kan visa en väg ut ur den kroppsliga och psykiska utmattningen som ett kapitalistiskt samhälle skapar.

Kan novellformens begränsning vara förlösande?

- Ja. Och det kanske är där boken är mest sci-fi, att karaktärerna inte har några givna existentiella villkor, de är snarare historiskt och socialt betingade. Noveller förutsätter ofta vaga karaktärer med begränsad historisk förankring. Sedan har jag tänkt att det kanske finns en etisk konflikt där.

Hur då?

- Boken kretsar mycket kring tillblivelse och transformation, från det mänskliga till det mineraliska eller djuriska. Man kanske glömmer att det finns en kropp som ska genomgå själva förvandlingen. Det är en frågeställning som ofta glöms bort inom filosofin som behandlar detta - Deleuze, Guattari, Bataille - att det är just en kropp med sin egen historik och psykologi som ska genomgå desubjektiveringen.

Du talar mycket om det historiska jaget, ändå tycks kärnfrågan i Efter solen vara den om framtiden, hur den ska se ut och vad den ska bära med sig.
- Jag har varit väldigt upptagen med Agambens förståelse av messianismen, det som ska komma. Inte som en monolitisk framtid, utan ett brådskande politiskt nu. På ett plan tänker jag att det rör sig om en politisk rörelse, men kanske också att det i texten går att uppfinna en framtid som är radikalt annorlunda från det befintliga. Agamben citerar Paulus när han skriver: “Tiden krymper. Även de som har en hustru måste nu leva som om de ingen hade, de som gråter som om de inte grät, de som köper något som om de inte fick behålla det”. Det handlar om att bebo världen som om den inte var det den var, att avveckla de subjektsformer som tillhör den rådande ordningen.

Av alla möjliga transcendenser som boken rör sig med är inga direkt politiska. Är det avsiktligt?

- Det jag skildrar är ju något som föregår politiska projekt, en nollpunkt. Kanske har det att göra med att jag har svårt att föreställa mig hur en bred och effektiv rörelse ska uppstå, då tror jag mer på det lokala.

Också publicerad i Horisont nr 1/2020

David Wiberg - En vuxen människas bekännelser, Piratförlaget

I år är det ett decennium sedan den första delen av Karl Ove Knausgårds Min Kamp-svit kom ut och ändå känns det som en mindre evighet sedan. En sak är dock ofärändrad: vår fascination för skam, en i senmoderniteten helt basal känsla. Att spegla sig i andra, att anpassa sig för att inte förlora sitt anseende, att navigera mellan osynliga och outtalade påbud för att undvika att känna sig utanför är något så grundläggande i vår tid att det är svårt att tänka sig en konst som helt rör sig bortom det. Inte minst som politiskt styrmedel är skammen effektiv, fråga bara Folkhälsomyndigheten. Hade det överhuvudtaget varit möjligt att få folk att följa myndigheternas rekommendationer om där inte fanns en social utfrysningsmekanism som gav dem udd?

I En vuxen människas bekännelser, David Wibergs “första roman för vuxna” efter två kritikerrosade ungdomsromaner, är skam och självhat centrala teman. Boken följer en namnlös medelålders man som redogör för ett liv som inte gick enligt planerna. 15 år tidigare studerar han skulptur på en konstskola i Stockholm, läser DN Kultur och är ihop med en tjej som enligt honom själv spelar i en annan liga. Tillsammans har han och Alice precis fått nycklarna till en bostadsrätt i Björkhagen, men under ytan knakar det i fogarna. Berättaren ser tillbaka på en obalanserad relation där Alice betraktar honom med tilltagande ointresse och han själv blir alltmer frustrerad av att behandlas som luft. Till råga på allt har hon vänsterprasslat och blivit med barn.

När uppbrottet till slut äger rum är det sårigt och infekterat. Berättarens liv kollapsar. Han avslutar sina studier och flyttar hem till familjen i Skåne, förnedrad och villrådig, och börjar skissa på en hämnd som aldrig blir helt uppdagad, läsaren får gissa sig till vad som verkligen hänt. När romanen tar sin början har berättaren precis fått besked om att systern och hennes familj, den till synes enda trygga punkten i tillvaron, ska flytta utomlands och det är nu bekännelsen sätter igång: “Detta är en konstruktion”, meddelar han, “från början till slut. Mitt liv rasar samman och ett liv som rasar samman har ingen struktur”.

Och en konstruktion är det, på flera sätt. Wiberg gör kronologiska skutt fram och tillbaka, låter berättaren hoppa in och ut ur olika skeenden, stanna upp, betrakta och stryka. Han väjer sällan för det obehagliga och skamfulla, men man kan aldrig vara helt säker på att det som sägs stämmer eller att information inte utelämnas. Vetenskaplig utredning samsas med Anna Odell-artade performanceinslag i de olika intervjuer som görs med personer som stått berättaren nära och vilka i många fall så gott som glömt bort hans existens. Det är pinsamt, plågsamt och inte sällan frustrerande. Det är inte en alltigenom sympatisk person vi har att göra med. En självupptagen vägran att släppa gamla oförrätter och en fullständig oförmåga att gå vidare med sitt liv är det som i slutändan definierar hans existens. Det är som att han stannat i utvecklingen, bergfast övertygad om att livet peakade i 20-årsåldern. Och ändå finns där en ömhet, sorgen över ett liv som aldrig blev.

Den patetiska unge mannen som trop, arg, kränkt och utan det känslomässiga vokabulär som i allt högre utsträckning förväntas av kvinnor, har gått som ett spöke genom 2010-talet. Han har figurerat flitigt i diskussioner om dunkla avkrokar på internet, högerpopulism, skolskjutningar och incel-kultur. I den svenska samtidslitteraturen hittar vi honom bland annat i Henrik Bromanders Vän av ordning om Flashback-trollet Joel. Wibergs namnlösa berättare passar naturligtvis inte sömlöst in i någon av dessa mallar, det är ju trots allt individer vi talar om och endast sällan ideologer med partiprogram, men han är ändå en pusselbit som bidrar till en förståelse för det breda spektrum som är maskulin kris.

Det sägs att komikerna är de som står sorgen närmast, i David Wibergs fall verkar det i alla fall stämma. Denna gamla Varanteatern-veteran har lyckats skriva en bok om ältande som, även om den ibland prövar läsarens tålamod med sin arsenal av berättartekniska grepp, helt klart bottnar i sina stora anspråk.

Också publicerad i Skånska Dagbladet 28/4 2020

Philip Teir - Jungfrustigen, Wahlström & Widstrand

Det är en märklig upplevelse att konsumera kultur under en pågående kris. När tillvaron rämnar och allt är i upplösningstillstånd är det som att ett sorts magiskt tänkande kickar in, där det som upptar ens tankar plötsligt dyker upp lite överallt i form av bekräftande ledtrådar. Den hjärtekrossade känner att sången handlar om den specifika situationen, den sörjande stryker under en formulering om döden som känns sylbladsvass.

Själv är det all kroppskontakt min konfirmeringsbias lägger märke till när jag läser Philip Teirs Jungfrustigen. Det är otroligt hur mycket utrymme som ges i litteraturen åt handskakningar och kramar, åt föremål och ytor som vidrörs utan att först saneras. Med coronaviruset är det som om alla dessa prosans transportsträckor fått en ny och illavarslande innebörd.

Nå, pandemier är förstås inte ämnet för Teirs nya roman. Jungfrustigen handlar om Richard, en författare i trettioårsåldern som förälskar sig i den äldre, frånskilda Paula. Därhemma har han sin hustru, tonårskärleken Sonja, och deras två barn. Eller kanske är förälskelse ett alltför starkt ord, det är ingen större passion som driver Richard och Paulas relation framåt. Deras största nöje tycks vara att småprata, äta frukost ihop, läsa tidningen. Sex är inget som någon av dem är överdrivet sugna på.

Boken skildrar så Richards övergång från en trygghet som förlorat sin lyster, till en annan trygghet som åtminstone till en början känns lite mer spännande och intim. Däremellan försöker han hantera smygandet, skuldkänslorna, barnens välmående, karriären och mammans förebråelser. Det är en på många sätt klassisk skilsmässoroman. Därtill utspelar den sig inom den outhärdligt självmedvetna kulturella medelklassen med alla dess neuroser.

Det borde inte funka, men det gör ju det. Trots ett till leda upptraskat ämne är det snudd på omöjligt att lägga ifrån sig boken. Förutom en kristallklar språkkänsla som utsökt nästlar sig in någonstans mellan det krönikemässiga och prosaiska så har Teir en mycket god förståelse för balans och jämvikt vad gäller den centrala konflikten. Ofta känns det som att romaner som slänger sig med autofiktiva inslag och relationsdramatiska teman vill chockera och uppröra läsaren med det extraordinära. Inte sällan är läsarens skam och igenkännande en motor. Man ska ständigt vara orolig och alert - det är ju mig det handlar om! Här finns förvisso sådana inslag, men det känns aldrig sensationalistiskt. Konflikten är snarare lågintensiv, parterna mer eller mindre pragmatiska. Det känns, med brist på bättre ord, verkligt.

På många sätt påminner Jungfrustigen om den amerikanska dramatikern och regissören Kenneth Lonergans filmer, en estetik som tycks navigera efter övertygelsen om att även den mest icke-extraordinära människans vardag är full av dramatik och passion. Det verkliga livets kriser är sällan stoff för kvällstidningsrubriker och får oproportionerligt lite utrymme i kulturen. De kanske inte är så sexiga, men det är just därför de är så befriande att läsa om.

Också publicerad i Ny Tid nr 4/2020

Josefine Adolfsson - Rippad, Natur & Kultur

I Josefine Adolfssons nya roman ”Rippad” möter vi Julia, en ung tjej i Malmö som hoppar mellan olika städjobb i Köpenhamn och försöker fäkta undan tillvarons tomhet. Boken utspelar sig under några veckor där vi utan någon egentlig handling får följa Julia i hennes riktningslösa vardag. Hon går till gymmet, umgås med sin prostituerade vän Omid, tar hand om sin dementa mamma och funderar halvhjärtat på om hon skulle ta och bli mamma själv. Här finns också Yara, en saknad vän som har lämnat Sverige för att bistå de jördlösa böndernas kamp i Brasilien. Vi förstår att utan henne har Julias fladdriga existens blivit än mer oförankrad. En bitvis fin skildring av sorgen det innebär att förlora en vän.

Förutom relationen till Yara finns det inte mycket till ömhet i ”Rippad”. Ett centralt handlingsmoment är Julias relation till ”Arkitekten”, en uttråkad dansk familjefar vars hem hon städar åt en bemanningsfirma. Arkitekten tycks så småningom bli kär i Julia och de börjar ses på bägge sidor sundet. För honom är deras möten en blandning av förälskelse och den sexuella spänningen i att utnyttja någon i beroendeställning. Julia å andra sidan tycks drivas mer av hat och likgilgtighet, låter honom hållas, tafsa och bjuda henne på saker. Adolfsson tar fasta på hur mellanmänskliga relationer är förhandlingsbara varor, där allt och alla har en prislapp. Inspirerad av Omid verkar Julia också vilja undersöka om prostitution inte bara är en fråga om semantik, något vi alla i någon mån ägnar oss åt.

Med den inställningen driver Julia omkring och låter dagarna gå. Någon konkret framtid kan hon inte tänka sig, och förutom gymmet tycks det inte finnas några särskilda intressen. Hon är inte direkt nöjd med sitt liv men har heller inget annat i åtanke. Inget verkar spela någon roll. Det är som att Adolfsson vill skriva fram Camus främling i gängkriminalitetens och de osäkra gigjobbens Malmö. En nog så intressant idé kanske, men det lyckas inte. Alldeles för ofta är boken schablonartad och som läsare känner man sig skriven på näsan av övertydliga skeenden. I en scen iakttar Julia hur ett par skickar fram sitt barn för att ge en tiggare några pengar för att sedan fota den goda gärningen. En lite för perfekt anekdot som kanske skulle passa i en krönika om sedernas förfall, men här känner jag att det måste till något mer för att det inte ska skramla tomt.

Och sedan är det där med dialogen. Sida upp och sida ner väller replikerna men väldigt lite sägs. Julias verbala repertoar består mest av olika varianter på ”va” och ”jag vet inte” och det är stört omöjligt att förstå varför alla i Julias närhet verkar så nyfikna och intresserade av henne. Ständigt är det någon som frågar Julia vad hon egentligen tycker och tänker men möts av svar som skulle få Skatteverkets chattbot att framstå som en engagerande samtalspartner. Allra bäst är ”Rippad” när Adolfsson tillåter sig att stanna upp i det rasande flödet och istället dröja kvar några ögonblick, som när Julia lämnar staden och ser hur det ”långgrunda havet äter av den smala strandremsan” och hur ”små snäckor har bitit sig fast i sjåarknopar och frigolitflöten”. Här och där dyker Adolfssons gnistrande språkglädje upp. Tänkvärda och märkliga formuleringar strösslas boken igenom, men allt för ofta är de som igenmurade av den tunna storyns strikta mall.

Josefine Adolfsson är kanske mest berömd som dramatiker och manusförfattare och har med rätta blivit hyllad för sitt arbete med guldbaggebelönade ”Apflickorna”. Här finns också en del besläktade teman – vardagsrealismens skitiga fernissa, övergången mellan barndom och vuxenvärld, träningen som ett sätt att fly undan krav från omvärlden, hur kvinnor ständigt måste vara beredda på att förändra sig själva för att passa in. Som långfilm är jag övertygad om att ”Rippad” skulle vara betydligt mer intressant, men som roman lämnar den en del i övrigt att önska.

Också publicerad i Skånska Dagbladet 29/3 2020

Andrzej Tichý - Renheten, Albert Bonniers Förlag

När Thomas Bernhard höll sitt tacktal vid en prisutdelning 1968 öppnade han sitt anförande med att säga: “Det finns ingenting att prisa, allt är bara löjligt om man tänker på döden”. Jag vet inte riktigt varför de orden etsar sig fast när jag läst ut Andrzej Tichýs nya novellsamling “Renheten”. Kanske finns ett släktskap där i hur de båda författarna närmar sig sitt material, med lika delar mörker och absurditet. Kanske är det bara för att jag lämnas med samma hopplösa bottenklang som Bernhard ger uttryck för.

Redan i den första novellens inledning visar det sig: en hotfull man på en buss skriker att han ska sparka in någons tänder, alldeles intill en barnvagn står berättaren och hinner fundera på huruvida han är beredd att offra sitt liv i den här fullständigt slumpmässiga situationen. Senare står han i köket och dagdrömmer om mannen, fantiserar ihop olika möten. Så småningom tycks han bestämma sig för ett utfall där de dagen därpå, slumpartat, träffas på ett tåg. De börjar prata och tar slutligen avsked av varandra som vänner. Som så ofta med Tichý är det osäkert om det faktiskt sker eller om det är en förlängning av dagdrömmen. Det balanserar precis på möjlighetens rand.

I bokens efterföljande tio noveller målar Tichý upp ett panorama av det vi så beslöjat kallar samhällets baksida, människor som är förvisade, kriminella, psykiskt sjuka, desperata och utarbetade. I en av novellerna arbetar en journalist i något som liknar en krigszon och kan inte sluta tänka på olika självmordsmetoder. I en annan hålls en man fången i en lägenhet och misshandlas till döds av en man med ett förflutet i DDR. I en tredje håller en ertappad tjuv i förhör med sin chef en inre monolog till försvar för ett liv av stölder. Flera av novellerna utspelar sig i eller runt Malmö, Tichý själv är uppväxt i Holma.

Andrzej Tichý har alltid varit en oerhört skicklig stilist och har visat prov på det i flera av sina tidigare, flertalet prisbelönta, romaner. Det tycks inte finnas något omöjligt i hans prosa. Man känner igen det finslipade och samtidigt till synes helt spontana tilltalet. Vardagliga observationer övergår i ursinniga monomanier. Inre röster och dialog flyter samman utan egentlig förvirring.

Problemet med teknisk finess är bara att den ibland skiner igenom, och vissa utsnitt känns som rena experiment - vad händer med karaktär X om föremål Y introduceras i rummet? Men det har nog till vis del även att göra med de ekonomistiska begränsningar som hör novellformen till. Som genre öppnar novellen, på gott och ont, ofta upp för karaktärer som är socialt situerade på bekostnad av romanens frikostigare utrymme att grunda berättelsen med rötter och historia. Med det sagt vore det nästan ännu märkligare om inte förtrollningen någon gång blev bruten. Här finns så många röster som talar, så många spår och trådar att nysta upp att det skulle ge Svetlana Aleksijevitj något att bita i.

I bokens mästerliga titelnovell övergår de omgivande berättelsernas partikularitet i en klagosång av röster som alla uttrycker sin leda, besvikelse och ilska över såväl det svenska klassamhället som de själar som genomlever det. Många av rösterna tillhör den rasifierade underklassen. Vissa är papperslösa. I en av få ljusglimtar öppnar sig ett kommunalt bibliotek som en frizon från utmattning. Andra röster ger en desto kärvare skildring av tillvaron. En av dem tillhör en sanerare som har den otacksamma uppgiften att rengöra självmördares lägenheter. Även flertalet av de övriga arbetar som städare.

Här återknyts på ett vis till boktitelns dubbelhet, behovet av att skrubba sig ren och samtidigt vara det samhällets smuts som renheten står i motsatsställning till. Eller som Frasse, en av rösterna, uttrycker det: “Du måste radera dig själv eller gå under, du måste anpassa dig och tystna eller gå under, du måste sluta kämpa eller gå under”.

Avslutningsvis refererar berättaren till “Saturnus slukar sin son”, Fransisco de Goyas mest berömda svarta målning, en grotesk avbildning av guden Kronos som tuggade i sig sina barn efter att ett orakel förutspått att de en dag skulle ta makten ifrån honom. Det är en talande bild av hur utsatthet och desperation kan förvrida lojalitet och trasa sönder de band som binder människor till varandra. Bittra slutord, men så är det också en bitter värld som skildras. Den ska, måste skrivas fram.

Också publicerad i Skånska Dagbladet 17/2 2020

Mikael Crawford - Drick bröder, Schildts & Söderströms

Jan, Albert och Limpan tillbringar vinterhalvåret med att supa och slå dank. Super gör de väl resten av året också, men det gäller ju även att dra in lite stålar för att finansiera hela cirkusen. Jan tar upp ströjobb hos traktens stora skogsbonde, den något äldre Albert säljer av tomter åt den sommarstugetörstande medelklassen i Borgå och Helsingfors, och Limpan, ja, han gör väl inte så värst mycket egentligen.

Det är kring dessa tre unga män och den östnyländska skärgård de bebor som handlingen kretsar i Mikael Crawfords nya bok Drick bröder. Handling är kanske ett något generöst begrepp för vid sidan av det hejdlösa supandet finns inte mycket till röd tråd att följa. Bokens kapitel tar läsaren från sunkiga barer till sunkiga fylleceller och från ensliga landsvägar till ännu ensligare bastukammare. Däremellan växer ett kollage av traktens invånare fram.

Här finner vi bland annat mamma Berit som motar undan besvikelsen över sin odugliga suput till son med såpoperan Emmerdale, den självbelåtna vissångerskan Malou Geber vars brunn duger gott att pissa i om man har vägarna förbi, och sladdertackan Anna som desperat försöker hålla bygdens närlivs vid liv, trots att alla föredrar stormarknadens utbud framför hennes missfärgade bananer.

Jag ska redan nu medge att jag aldrig varit i Östnyland och har väl heller ingen dunderkoll på den finlandssvenska skärgårdskulturen, så det är säkert en hel del undertext, slang och referenser jag går miste om. Men med rötter i såväl Västerbotten som Sörmlands mindre pittoreska skärgådsavkrokar har jag inga problem att känna igen mig i miljöskildringarna, liksom i beskrivningen av denna i det nordiska 2000-talet så förbisedda gestalt: den lågutbildade unga glesbygdsmannen.

Här finns nog många läsningar att göra om maskulinitetskris, incel-kultur, välfärdsstatens nedmontering och den tilltagande klasskiktningen mellan stad och landsbygd. Men det är inga debatter som Crawford tycks särskilt intresserad av att väcka. Här finns snarare en öm blick och en rejäl dos spetsfundighet. Författaren känner sin miljö väl och vill inte göra vare sig sociologi eller psykologi av sin litteratur. Supandet som allting till syvende och sist handlar om verkar mest vara ett sätt att få något, vad som helst, att hända i en tillvaro bedrövligt tömd på mening och riktning.

Här finns inga djuplodande karaktärsporträtt, ingen handlingslinje att tala om, ingen förlösande final. Frågan blir då varför man överhuvudtaget ska läsa den? Ja, för det första är Crawford stundvis en oerhört skicklig ordkonstnär som lyckas pendla mellan empati och pricksäker galghumor. Skildringen av det funktionsnedsatta originalet “Apån”-Arons vardagsäventyr har nästan något av faulknersk sensiblitet över sig. Visst hade jag velat ha mer av nästan allt och komma karaktärerna närmare in på livet, men då begär jag en annan bok. Crawford vill presentera ett utsnitt, en ögonblicksbild av en trakt på dekis och han lyckas. Ett inverterat skräckavsnitt av Emmerdale om man så vill.

Också publicerad i Ny Tid nr 3/2020

Theis Ørntoft- Solar, Gyldendal

När Theis Ørntoft för fyra år sedan kom ut med sin Digte 2014 var fenomenet ”den danska poesivågen” som allra hetast i Sverige. Man är förlåten om man som svensk läsare inte plockade upp referenserna i bokens titel; en nickning både till Adam Oehlenschlägers Digte 1803 och till nobelpristagaren Johannes V Jensens Digte 1906, två av de viktigaste poesiböckerna i dansk litteraturhistoria. Ørntoft tycktes vilja skriva in sig i eller utmana litteraturkanon genom att helt enkelt roffa åt sig en plats: titta här, jag kan också göra anspråk på att besjunga tidsandan i ett begynnande sekel. Det som kanske problematiserar en sådan mer ironisk tolkning av Ørntofts intention är att Digte 2014 var så förbannat bra att den faktiskt tycktes sammanfatta något avgörande i den turbulenta tid som frambringat den. En generationsdiktroman för 2000-talet? Ja, varför inte.

När Ørntoft nu romandebuterar med Solar verkar ivern över det danska poesiundret ha svalnat något på vår sida av sundet. Själva blir danskarna mest lite perplexa över vårt intresse. Den stora debatten där under senare år har ju snarare kretsat kring förlagspolitik och hur Gyldendal köpt upp flera av de medelstora förlagen, däribland Schultz och Tiderne Skifter, något som lett till en explosion av nya högkvalitativa småförlag. När jag på Christianshavns Bogfestival i år talade med förläggaren och poeten Asger Schnack beskrev han det som en historisk händelse, en revolution nedifrån som utmanar storförlagens monopol på såväl nyutgivning som på begreppet ”kvalitetslitteratur”. Tyvärr flyger mycket under radarn för en svensk publik och det mesta som når oss är utgivet av just Gyldendal, så även Ørntoft. Men även om Schnack har rätt i att utgivningen demokratiserats blir det med Solar tydligt att den stora draken i söder ännu ruvar på åtminstone ett av samtidens stora danska författarskap.

Solar är i mångt och mycket en vidareutveckling av den tidigare diktboken och flera av de teman som togs upp där finner sig ganska omedelbart tillrätta även i romanen. Berättaren är fortfarande den unga ekopoeten och skrivskoleläraren Theis Ørntoft, världen är fortfarande i full färd med att förgöra sig själv och våra samfund är fortfarande döda. Den stora skillnaden, förutom att boken är mer omfångsrik på alla vis, är att berättelsen om den både bildliga och konkreta apokalypsen här utvecklas i en mer traditionell narrativ struktur. Boken delas in i tre mer eller mindre fristående delar som med tilltagande intensitet skildrar hur diktaren faller djupare och djupare ned i världens ”ursuppe”, ut ur civilisationen och in i den animaliska reptilhjärnan, varats allra mest innersta och primitiva arkitektur.

Romanen inleds med en förutsättningslös och idyllisk skogsvandring längs den gamla jylländska Hærvejen, tar sig via Köpenhamn och den moderna stadens på en gång hedonistiska och träningsfixerade kultur och slutar någonstans på den iberiska halvön. Men om Solar börjar gemytligt som ett slags samtida Skogsliv vid Walden landar den snart i något som mer liknar Louis-Ferdinand Célines föraktfulla mellankrigsepos Resa till nattens ände. I romanens avslutande del formligen exploderar handlingen i ett tillvarons och all menings fullständiga sammanbrott. Det är en slags inverterad bildningsroman där hjältens mål inte är att lära sig något utan snarare att avlära sig civilisationen. Solar är på så vis en rasande civilisationskritisk bok där paralleller dras mellan människan och jordens allra första organismer, cyanobakterierna, som genom att uppfinna fotosyntesen och utsöndra det för dem giftiga syret banade väg både för livet som vi känner det och för sin egen massförintelse.

Det kanske låter pretentiöst (en idéroman 2018!) men det funkar tack vare Ørntofts jordnära blick för samtiden och en språkglädje som nästan aldrig känns sökt, översvallande eller onödigt tillkrånglad. Berättaren Theis ser de sår flyktingkrisen öppnar upp i det danska samhället, han oroar sig över Trump och klimatkatastrofen, han låter sexuella dagdrömmar och fragmentariska betraktelser flyta iväg och smälta samman, han spelar bort oräkneliga timmar GTA, han tränar på dagen och klubbar om nätterna. På ett otroligt befriande sätt befinner sig Ørntoft alltid här och nu, i fas med allt vad vår oroliga samtid har att erbjuda. Genom att skildra samtiden som det den är, ett löst skeende med sina inre motsägelser och absurditeter, har Ørntoft med Solar skrivit en roman som känns både brinnande aktuell och otroligt underhållande.

Också publicerad i Opulens 3/3 2018

Magnus Dahlström - Hemman, Albert Bonniers Förlag

En bil med ett par tre passagerare väntar på att få rulla ombord på den skyttelfärja som förbinder ön med fastlandet. Innan färjeoperatören fäller upp bommen till bildäcket försöker han gissa sig till vad främlingarna kan ha för ärende där på andra sidan vattnet, men det tycks inte finnas något tillfredsställande svar: de är uppenbarligen inte släkt med någon på ön, det är fel säsong för såväl bärplockning som turism, ingenting ska säljas eller hyras ut, ingenting står i behov av utomstående inspektion. Då och då flimrar det till för hans synfält som av bländande fotoblixtar och armbandsurets minutvisare tycks stå still vid två minuter för avfärd. Hur lång tid har egentligen förflutit där på kajplatsen? Minuter? Timmar? ”Det förekom i naturen,” funderar han senare, ”djur som paralyserade bytet”.

Väl på ön återfinns bilen övergiven i ett skogsparti. Förare och passagerare är spårlöst försvunna. Samtidigt är det som om en osynlig farsot sprider sig mellan gårdarna i bygden, och i efterdyningarna av främlingarnas ankomst äger en rad egendomliga saker rum. Grannar och syskon vänds plötsligt mot varandra, föräldrar och barn förfrämligas, folk försvinner och tappar förståndet. Underliga humanoida former och ljusfenomen siktas i trakten. Den enda som tycks ha klart för sig vad det är som sker är änkan Majvor, en kvinna som under berättelsens gång alltmer antar formen av en schamanistisk portalgestalt i ett gränsland mellan människa och natur som successivt luckras upp. I ett apokalyptiskt slutskede som påminner om såväl Lars Jakobson som Uppenbarelseboken tycks själva naturen skaka i sina grundvalar. Utan att avslöja alltför mycket av handlingen kanske det räcker med att säga att Hemman, Magnus Dahlströms senaste roman efter den trilogi som avslutades 2014 med Psykodrama, bjuder på en fullständigt spektakulär läsupplevelse.

Jag påminns om en av Roland Barthes många essäer om den franske författaren Alain Robbe-Grillet. Barthes menar att Robbe-Grillets prosa grundar sig i en övertygelse om att tingens rumsliga förhållanden är viktigare att återge än de egenskaper författaren kan ge dem. Med le nouveau roman – den nya romanen – såg Barthes med förtjusning på hur den klassiska litteraturens gestaltande ersattes med ett strikt visuellt, närmast ödsligt berättande, mer i linje med ett fragmentariskt 1900-tal än med Balzac och Flauberts adjektivstinna sekel. Istället för att skildra världen som ett dunkelt något poeten hade i uppgift att synliggöra, fick ting, i romaner som Les Gommes och Le Voyeur, helt enkelt förbli ting. I den mån en berättelse tog form var det inte så mycket författaren som läsaren som gjorde det kreativa arbetet.

Så långt, eller programmatiskt, vill jag verkligen inte påstå att Magnus Dahlström tar sitt skrivande men det finns likheter som slår mig när jag läser Hemman. I vad som blivit ett av Dahlströms kännetecken skildras till synes helt vardagliga ting, omgivningar och situationer med en utmattande detaljrikedom som inte tycks stå i någon rimlig proportion till deras funktioner. Med återgivandets maskinella exakthet uppstår en för läsaren klaustrofobisk och hotfull känsla. Men det skapar också en filmisk stämning av rymd och rumslighet, som om det vi läser äger rum på en scen eller avbildas i ett fotografi. Det skulle lika gärna kunna vara Dahlström Barthes beskriver när han säger att ”beskrivningen envisas: i det ögonblick då man väntade att den skulle ta slut, då föremålets brukbarhet färdigbehandlats, dröjer den kvar, håller ut… och förvandlar förbrukningsartikeln till en rumslig företeelse”.

Liksom Robbe-Grillet även arbetade med film där han kunde vidareutveckla sin litterära teknik, har steget mellan Dahlström och dramatik aldrig varit särskilt långt. Både i sina pjäser och i sina romaner befinner sig Dahlström i en slags litterär gråzon mellan psykologisk skräck och scenanvisning, där rummets betydelse för händelseutvecklingen ofta är helt avgörande. Särskilt tydligt blev det i ovanämnda Psykodrama där berättelsen endast undantagsvis avvek ifrån ett kvavt och sterilt patientrum på en psykologmottagning.

Att skriva utifrån en stängd eller isolerad plats där intrigen inte har någonstans att fly och där själva begränsningen utnyttjas som språngbräda för fantasin har ju något av klassisk skrivövning över sig. Detsamma kan för övrigt även sägas om dramatikerkollegan Magnus Florins experimentella romaner Ränderna och Syskonen, där böckernas inledande situationer i någon mening aldrig framskrider, utan endast upprepas och varieras som om det vore omtagningar av en obeslutsam regissör. Men där Florins romaner ofta fastnar i en slags lekfulla Måndag hela veckan-övningar, skapas ett helt annat existentiellt djup i Dahlströms kvardröjande och detaljrika narrativ.

Därför är det första och kanske mest uppenbara som slår mig just det avskurna ösamhälle Dahlström låter Hemman utspela sig i, en miljö han utforskade redan 30 år sedan i debutromanen Fyr. Men om Fyr var en ung dramatikers bristfälliga försök att ta sig an romanens mer djuplodande berättarform, blir det tydligt att Hemman är produkten av en författare som behärskar sitt hantverk fullt ut och inte räds för att ta ut svängarna. Hemman är inte bara Dahlströms allra mest skickligt komponerade roman, det är också hans hittills mest ambitiösa. Där tidigare romaner koncentrerade sig på en eller två huvudkaraktärer har personregistret i Hemman närmast tolstoyska proportioner, utan att för den sakens skull kännas överväldigande.

Diskreta tidsmarkörer - ett cellofanskydd med ålderdomliga anvisningar, en bilmodell med SAAB:s gamla logotyp, en skepsis mot elektricitet bland de äldre – antyder att romanen utspelar sig under sent 40- eller tidigt 50-tal, en välbekant och politiskt nostalgisk brytningstid i svensk historia. Det är förstås alltid vanskligt att försöka läsa in ”budskap” i en roman, i synnerhet en som lämnar så mycket åt läsaren, men jag har svårt att skaka av mig den konflikt som cementeras redan i inledningen och som sedan genomsyrar allt som följer i dess spår, nämligen den om det yttre hotet som smugglar sig in i den bräckliga gemenskapen och förtär den inifrån. På frågan om vad hotet består i, eller kanske än mer intressant, vad gemenskapen består i, står läsaren ensam med sina svar.

Också publicerad i Opulens 28/2 2018

Kalle Hedström Gustafsson - Mormorordning, hägringsöar, Norstedts

I inledningen av Kalle Hedström Gustafssons Mormorordning, hägringsöar rensar ett diktarjag abborre på en holme i Oxelösunds skärgård. På andra sidan fjärden hör han de tunga, dova ljuden från stålverket vid hamnen. Liksom industriarbetet pågår år efter år liknas de blodiga händernas arbete med det trassliga nätet vid en “teknik” som påbörjats av någon annan, boktitelns avlidna mormor. Det är denna gestalt som diktarjaget i de tre följande sviterna försöker närma sig, frambesvärja och slutligen begrava. Men det är också en meditation kring vad det är att låta livet fortgå, att se hur processerna fortplantar sig i en evig rörelse framåt där människan bär på livet och aktiviteten en stund för att sedan ge det vidare. Mormorordning öppnar på så vis för stora, dramatiska tidsförskjutningar där vi både befinner oss på 1900-talet och i bronsåldern.

Dikten anspelar återkommande på denna inledande teknik och dess mångbottnade betydelsespektra; än rör det sig om handgriplig syssla, än om forntida hednaritual där människan måste begravas med de ting som definierade henne, med språket. “Kroppen är kall”, skriver Gustafsson, “Jag har burit ner kvistar och grenar. Och av alla ord jag har kunnat välja - minimaler, Kappadokien, isgruva - har jag istället valt de insektoida. Framsprungna ur skogar, ur mormor. Hon valde dem åt mig, genom att hon valde dem åt sig”. Vem mormodern var och vad det var som gjorde henne till det hon var blir föremål för “mormorordningen”, en slags utredning eller spekulativ taxonomi som ska bistå i jagets jordfästning av hennes kropp. En måhända personlig ritual som kontrasteras med den officiellt sanktionerade och kollektiva kyrkobegravningen. Till diktarens hjälp finns endast minnen att tillgå, bilder och opålitliga fragment, “hägringsöar” som glimmar som kattguld.

Ritualen blir ett sätt att tillägna sig förlorad kunskap, att ge mening åt de sysslor och ting som en gång befolkade ett liv och vilka om de ska leva vidare måste bäras av någon annan. Med stor känslighet låter Gustafsson denna förlorade kunskap representeras av såväl dödens slutgiltighet som demensens smygande jagutplåning. Mormodern börjar glömma det som en gång låg henne nära, släktingar och intressen, och orden rinner gradvist mellan den döendes fingrar: “Tunga var stränderna / av allt som ville bli sagt / Knottmoln / Kärnvirke / Mulm /Så löjligt, sa mormor. Det är så löjligt. Jag kan inte / Jag vet ju”. När Mormorordning är som bäst läses den som en oerhörd sorg, en språkets entropi där minnesförlusten och insjuknandet tar sig uttryck i bortkomna ord som verkar skölja upp i versraderna likt bråte från ett skepp som förlist någonstans i fjärran.

Vid min första läsning tänker jag - orättvist påverkad av den poesidebatt som förts på kultursidorna de senaste veckorna - att Gustafssons tekniska skicklighet också är hans svaghet, att Mormorordning, med kritikern Rebecka Kärdes ord om Camilla Hammarströms Den synliga världen, är “så duktig, så orörlig, så oinspirerat fläckfri att den bara fladdrar förbi själen”. Kanske ligger det något i detta. Att Gustafsson gått den i författarkretsar lika fläckfria vägen via Biskops-Arnö och Litterär gestaltning vid Akademin Valand till att debutera om en avliden äldre släkting, med en undertext som associerar till kroppsligt förfall och språklig instabilitet, gör inte mycket för att motverka mitt intryck av att boken känns något idisslad.

Men vid min andra läsning blir jag mer kluven. Vad är det egentligen jag kräver av dikten och diktaren? Varför denna impuls att knorra åt det jag uppfattar som ooriginellt när det likväl griper tag i mig, om än bara för en stund? Är inte det ständiga sökandet efter något nytt och banbrytande ännu mer tillkämpat och tröttsamt i en tid som fetischerar det individuella och omedelbart varufierar allt som andas opposition mot det rådande? Mormorordning, hägringsöar kommer inte att gå till historien som den bok som öppnade gemene mans ögon för poesi och antagligen inte en bok jag kommer gripa vid min dödsbädd, men vad spelar det för roll? Att liknöjt betrakta en stelnad poesi som ett pluralistiskt vad-som-helst istället för potential vore naturligtvis att göra den en björntjänst, men jag har svårt att se att det är där problemet ligger, liksom jag har svårt att se att det är poesin som är bristfällig och inte samhället och samtalet som den verkar inom.

Också publicerad i Opulens 31/1 2019

Jörgen Lind - Åtel, Albert Bonniers Förlag

Det är en ovanligt varm maj i år. Träden och blommorna har slagit ut med en våldsam plötslighet. På torgen sitter människor och flåsar i den heta försommarsolen. Det är svårt att minnas att större delen av landet för bara några veckor sedan var täckt av snö. Det finns annat som är svårt att minnas, men av andra orsaker: nyhetssändningarna hösten 2015, ilskan och oron, skramlet och taggtråden. Allra svårast att minnas är de döda, de för evigt förlorade. Redan T.S. Eliot talade om hur snön sveper in jorden i glömska och hur samma tunga glömska håller oss varma om vintern. Kanske menade han att glömskan är en slags överlevnadsmekanism. Eller så är det en flyktväg, något vi griper tag i för att kunna hantera tillvaron. I Jörgen Linds bildvärld fyller snön en delvis annorlunda funktion. Den dyker ofta upp som i ett gränsland där den får en både uppluckrande och övertäckande innebörd. Inte sällan förekommer den i drömmar eller faller ner i vatten och löses upp: ”Snart står vi / i den virvlande snön och griper / efter det som finns kvar / av oss”. Snön tycks mer vara en påminnelse om det vi har förlorat än det som får oss att glömma.

I Åtel, Jörgen Linds nionde diktsamling, ryms mycket av både snö och glömska, men det är inte alltid självklart vad det ska representera eller vad Lind genom att åberopa minnets vita fläckar, luckor och lakuner försöker säga oss. Men så har det heller aldrig varit enkelt att läsa Linds poesi. Rent stilmässigt är han ovanligt svårdefinierad. Under de 21 år som har gått mellan den tidstypiska 90-talsdebuten Ararat och idag har han avhandlat både den ena och den andra uttrycksformen. Själv kallar han bara sitt skrivande för ”litteratur” men jag undrar om det inte mer specifikt rör sig om en sorts fragmentdikt vars näring han hämtar lika mycket från dagsaktuella händelser som från historiska, ibland antika, urkunder. Lind har i tidigare böcker refererat till såväl Victor Klemperers dagböcker om hur språket perverterades i Nazityskland som till antika papyrusrullar vars läsbarhet för oss gått förlorad. I Åtel vävs det bekanta bildspråket samman med den politiska utvecklingen i Europa och referenser till de stora mästarna i den vemodiga ryska filmtraditionen, från Tarkovskij till vår tids Zvjagintsev.

Åtel är Linds första diktbok sedan han med Vita kommun lämnade pentalogin Rede (2004-2014) bakom sig, och jag tycker mig också ana en ansats här att kliva ut i något främmande och outforskat, inte så mycket börja om på nytt som att finna andra utsägelsepositioner med vilka samma frågor kan uttryckas. Här finns samma språkteoretiska begrundan som i tidigare böcker, de återkommande referenserna till ”musik” och ”strömmar”, liksom den övergripande meditationen kring hur människor, inbegripna i sig själva, sina språk, kroppar och system, försöker nå ut till varandra. I sitt efterord till Vita kommun sammanfattar Henrik Petersen Linds verk med ett slags kreativt manifest: ”Språket är det immateriella transportmedel med vilket människor bär varandra”. Är det en korrekt tolkning? Jag vet inte. Kanske. Så god som någon, antar jag.

Men jag hakar fast i de sista två orden som slår an något: det att bära varandra. Åtel genomsyras av den på en gång hoppfulla och utsiktslösa längtan efter att finna en annan att dela referensramar med, någon som ser en och minns den man var. Underförstått är att vi löper risken att glida ifrån varandra eller redan har gjort det. Men är ifrånglidandet något som gäller samhället eller människor emellan? Det finns goda skäl att tro att det rör sig om båda nivåer samtidigt. Å ena sidan finns ”en man och en kvinna” som återkommer med jämna mellanrum. De har ett barn mellan sig som tycks befinna sig i varierande stadier av insjuknande eller förfrämligande, som att barnet både är i behov av sina frånvarande föräldrar samtidigt som det på ett annat plan redan har vuxit upp och lämnat dem bakom sig. Det handlar om två ”tysta ensamma människor / och den mörka stigen in / till dem”. Å andra sidan finns en större, politisk dimension som uttrycker besvikelse över löften och kollektiva drömmar som gått om intet: ”Jag gick med socialdemokratin / tills det inte längre fanns något att gå / med”.

Man skulle kunna klaga på att Jörgen Lind inte tar tydlig ställning i de ämnen han endast tycks nudda vid, kanske i synnerhet om den djupa tragedi som döljer sig bakom det vi kallar flyktingkris. Visst kan man invända att han varken erbjuder alternativ eller lösningar och nog är Åtel stundvis oerhört tröstlös läsning men det är också en brutalt ärlig skildring om den bristande medmänsklighetens mekanismer, om hur vi människor möter världen, skakar av oss den och bygger upp oss själva på nytt. I frågor som dessa tror jag man som läsare begår ett misstag om man avkräver verket en tydlighet dess ämne omöjligen kan rymma. Det är en tung men belönande bok för den som tar sig tid att läsa. Kanske återfinns den bästa sammanfattningen av Åtel i en av bokens avslutande rader: ”Snö faller och sedan snöar det / oavbrutet tills boken tar slut”.

Också publicerad i Opulens 25/5 2018

Jonas Eika - Efter solen, Basilisk

“Kapitalismen drömmer så vackra drömmar”, sa min vän Mathilda när vi promenerade i Västra hamnen en sommarkväll för några år sedan. Ett stort skärt molntäcke hade lagt sig som ett puder över himlen och de rosa tonerna återspeglades i höghusens alla fönster och glasfiberskivor. Samtidigt var fernissan så tunn. Här fanns de fientligt sluttande bänkarna på perrongerna, broar över kanalen som spelade musik på lite för hög volym från högtalare under gångplankorna, bostadsrätter med vallgravar och Securitas-bilar i varje hörn. Det var samma vackra, kalla plats som poeten Sanna Hartnor en gång illustrerade med en pingvin, den som skulle matas med ett svart russin om dagen för att “pigga upp”. Det var konstigt att gå omkring där och känna att platsen var ett monument för vår tid, vad det nu sade om oss som levde i den.

Jag tänker på det där minnet när jag läser den danske författaren Jonas Eikas sci-fi-inspirerade och prisbelönta novellsamling Efter solen, en bok som kretsar just kring frågan om det som kommer efter drömmarna, när vi inte längre förbereder oss inför en stundande framtid utan befinner oss mitt i den. Det är ett abstrakt resonemang men så är också Efter solen abstrakt läsning. Det är inte så att den är tungrodd eller testuggande på något sätt, snarare är den abstrakt som en tavla av Yves Tanguy kan vara abstrakt: vid första anblick tycks formerna någorlunda igenkännbara men ju längre man tittar desto större blir känslan av att ingenting stämmer.

Ta bara Rachel, Nevada, bokens tredje novell. Här följer vi ett medelålders par som efter att ha mist båda sina döttrar i cancer flyttar ut till en by i närheten av Area 51. Den ökända militärbasen är byns huvudsakliga turistattraktion och tummelplats för vilsna och frälsningstörstande kufar. Frun Fay som tidigare levt ett tillbakadraget liv pånyttföds här som en briljant akademiker som forskar i populärkulturella föreställningar om utomjordiskt liv. Snart börjar hon driva tesen att utomjordingarna under årens lopp ändrat skepnad enligt en perfekt biblisk logik, från det Gamla testamentet till det Nya. Det enda som saknas i ekvationen är Paulus uppenbarelse.

UFO-skådarna i kretsen kring Fay börjar alltmer likna en sekt som tålmodigt inväntar Messias återkomst. Maken Antonio har så gott som gett upp om frun, men han har samtidigt en hemlighet: i öknen har han hittat en mystisk sändare som likt en Orfeus drar till sig all organisk materia i sin närhet. Antonio blir som förhäxad av det han uppfattar som ett högfrekvent lockrop inuti sändaren, och skär därför upp halsen för att kunna plantera in ett stycke av den i sin egen luftstrupe. Tvivlaren blir på så vis troende och Fays förkunnelser om Paulus, den som sade att “nu lever inte längre jag, utan Kristus lever i mig”, besannas.

Det finns en snarlik tematik i de övriga novellerna. En annan värld håller på att ta form och oavsett om karaktärerna är medvetna om det eller ej dras de mot den som en magnet. Miljöerna känns på ett sätt helt lösryckta, ett slumpmässigt axplock av situationer som säger något väsentligt om vår samtid: här finns paret som tillsammans med en ung hemlös kvinna väntar barn i ett slags kvicksilverförgiftat London; mexikanska gatupojkar i Cancún som passar upp välbeställda turister på stranden för att sedan utpressa dem med förnedringsfilmer; unga män i Köpenhamn som fördriver dagarna i sina riktningslösa liv med finansspekulation.

Alla tycks de vilja nå ut till någon men det är som att det saknas ett vokabulär för mellanmänskliga relationer som inte förtingligats av marknadskrafter. Eika skildrar världen som den ondskefulla baksidan av en skrattspegel, en kuslig förvrängning. Allt är bekant och ändå främmande. Det har förstås mycket med prosan att göra, Eika har en elektrisk och oväntad stil, med en övertygelse om att det han beskriver befinner sig i flera parallella verkligheter samtidigt. Allt är förhandlingsbart men aldrig godtyckligt. Berättelserna avviker inte en tum från sin inre logik. På många sätt påminner Efter solen mer om en film av Yorgos Lanthimos än om något annat jag har läst på senare år.

Det är inte långsökt att tolka “solen” i titeln som en omskrivning av “livet”, och visst går det att läsa Eikas bok som en svanesång över en civilisation som håller på att kvävas till döds av sina egna ångor. Det tycks dessutom finnas en stark ekologisk och civilisationskritisk strömning i den danska samtidslitteraturen, med Theis Ørntofts Solar och Olga Ravns De Ansatte som ett par aktuella exempel. Men det vore kanske förminskande att rubricera denna litteratur som en uppgiven och kanske rentav eskapistisk uppgörelse, inte bara med klimatet, utan också med litteraturens oförmåga att ha någon som helst inverkan på samhällsutvecklingen. Snarare handlar det, som ofta med litteraturen, om hur något nytt kan skapas, om nya begrepp och tankevärldar som ska ersätta de gamla. Kanske är det bara mer akut än någonsin.

Också publicerad i Opulens 5/3 2019

Johanna Frid - Nora eller brinn Oslo brinn, Ellerströms

Vad får du om du blandar svartsjuka och endometrios? Ja, förutom väldigt ont kan du till exempel komma att utveckla ett oförblommerat Norgehat. Det är i alla fall det som drabbar ‘Johanna’ i Johanna Frids Nora eller brinn Oslo brinn. I Frids andra roman - efter fjolårets lysande Familieepos, samskriven med Gordana Spacic - skildras de dolda känslotillståndens plågsamma vardag. Nora handlar om hur svartsjukans brinnande raseri och endometriosens förlamande men osynliga smärta blir till en häxbrygd som helt upptar en ung kvinnas liv. Samtidigt är det på sätt och vis svårt att ringa in berättelsens kärna eftersom den rör sig över flera fält: autofiktion kombineras med kåseri, och essäistiska utvikningar samsas med en slags teatral kammarspelsdialog. Men texten är sällan ute och fladdrar. Språket är koncist och pricksäkert, underhållande och tankeväckande i ett. När boken närmar sig sitt slut känner åtminstone jag att Frid med Nora ställer en genuint angelägen diagnos över samtiden, och det är inte ofta en roman lyckas med det konstverket.

Romanen inleds med en dubbel örfil: berättarjaget Johanna har nyligen fått reda på att hon har en cysta på äggstocken, samtidigt som hon har fullt upp med att förbereda sig mentalt inför det första ångestladdade mötet med danska pojkvännen Emils föräldrar. Så när hon av en händelse får syn på Noras profilbild bredvid en meddelandenotis på Emils Facebook sjunker hon som en sten. Det hon vet är att Nora är Emils “ekskjæreste” och hon är vacker som en dag. Hon fullkomligt osar goda gener och norsk förträfflighet. Svartsjukans första giftpil har börjat verka. “Jag kände ett nytt landskap ta form”, skriver hon, “främmande inuti”. Landskapet visar sig vara lika stort, dramatiskt och skräckinjagande som den mest undersköna av norska fjordar. I det som följer antar Noras Instagramflöde närmast formen av egen karaktär i berättelsen, en ond och monstruöst uppförstorad tvilling till Johanna som läser in varje middagsbild och varje hyttetur som ett kränkande bevis på hennes egna brister och tillkortakommanden.

Liksom Familieepos blandas i Nora svenska och danska med en för sammanhanget självklar finess som får mig att undra varför inte fler författare har gett sig på greppet. De olika språken har inte endast en estetisk funktion utan används för att situera Johanna i olika känslolägen. De danska meningarna och orden understryker ofta språklig och kulturell utsatthet i det nya hemlandet, medan norskan används både för att markera avstånd till Nora och utmåla henne som ett förkroppsligande av det glättiga och sorglösa norska lynnet. Frids intresse för det skandinaviska är på andra sätt uppenbar och uppfriskande. Bokens miljöer pendlar mellan de tre nordiska huvudstäderna Köpenhamn, Stockholm och Oslo (om man räknar med alla febriga utläggningar om hur Johanna via Nora och hennes familj nätstalkar sig djupare och djupare ned i förtvivlan). Dessa partier hör också till de som är allra roligast. Flera gånger upptäcker jag hur jag skrattar högt och rått åt Johannas olycka. Det är inte, tror jag, för att jag är särskilt sadistisk av mig utan för att Johanna Frid kan formulera sig så att även det mest personliga blir relaterbart. Vår digitala samtid gör ju inte bara att vi blir självutlämnande på ett helt nytt sätt, den ger oss även möjlighet att gräva ned oss i andra människors liv på ett sätt som saknar motstycke i historien. På gott och ont.

Nora är dock inte bara en skildring av en självförnedrande och sjuklig person, det finns också en ambition av att nyktert se över och försöka bena ut vad det är som lockar med att ge utlopp för sin svartsjuka på nätet, om det rentav kan ha en frigörande inverkan. Det att finna pusselbitarna till något som saknas i ens liv och att till slut få syn på sig själv i det återspeglande flödet. Tyvärr är det också i de här mer essäistiska utvikningarna - bland annat i en närläsning av den amerikanska författaren A.M. Homes självbiografiska The Mistress’s Daughter - som romanen tappar fart och bryter av lite för mycket. Det är som att boken vill förklara sig själv, ge den en teoretisk påbyggnad som alls inte behövs eftersom berättelsen återger det så levande i sig själv.

Också publicerad i Opulens 6/11 2018

Iman Mohammed - Bakom trädet ryggar, Norstedts

Att Bakom trädet ryggar, som baksidestexten påstår, skulle vara Iman Mohammeds ”första diktsamling” är en sanning med modifikation. Inte bara är Mohammed utgiven på Chateux förlag med diktverket Fermata, hon har även publicerats i Brombergs Blå Blixt-antologi och har dessutom fått sina dikter tolkade till engelska av Johannes Göransson. Men det är inte endast i utgivningshistorik som Mohammed skiljer sig från den traditionella debutantfloran: på sätt och vis är den här boken redan utgiven. Från Fermata har hela sjok ryckts upp och omplanterats i Norstedts bördiga jord. Faktum är att jag inför den här recensionen grävde upp ett gammalt nummer av tidskriften Ordkonst från 2014 eftersom jag tyckte mig minnas att jag redan då, som dåvarande redaktör, drabbades av hennes laddade bildspråk. Mycket riktigt återkommer en rad formuleringar därifrån i Bakom trädet ryggar. Gordana Spasic menar i en kritisk läsning att det här pekar på hur svensk utgivning blivit försiktigare och mindre engagerad i lyrik. I det här fallet är ju manegen redan krattad, dikterna har passerat ett antal instanser och fått grönt ljus och det är först i efterhand som förlaget kliver in.

Uppenbart är i varje fall att det hänt något längs vägen; dikterna har fördjupats och utvidgats, stycken och formuleringar har funnit sig tillrätta i ett större sammanhang och kompletterats med nya bitar. Annat har fallit bort. Även om Bakom trädet ryggar långsamt graviterat mot en mer central nod i förlagsvärlden så är det i första hand ett konstverk, ett uppenbart föränderligt sådant. Mycket kan hända på kort tid, fokus kan skifta och tyngd omlokaliseras. Det som är intressant att skriva fram vid ett tillfälle kan ha förlorat sin laddning ett år senare. Det kan handla om att mogna som konstnär men det kan också vara uttryck för en organisk diktsyn, att tillblivelseprocessen tillåts vara öppen och i samklang med den tid och det liv som skrivandet tar i anspråk. Frågan är om man överhuvudtaget kan tala om samma verk?

Bakom trädet ryggar kretsar kring ett antal teman – barndom, kroppslighet, geografi, familj, flyktingskap – mellan vilka berättaren bygger en väv av minnen. Som ett oupphörligt bakgrundsbrus surrar den hypermoderna krigsföringen med sin feghet och kyliga brutalitet. Ibland dyker den upp som ett akut här-och-nu men oftare som våldsam efterklang, som ”när man minns sin kropp i elden mitt under den lekfulla akten / Eld och gul himmel”. Ett berättarjag tycks ha tagit sig från krigshärden till säker hemvist men minnet är instabilt, jaget tvekar på om det har sitt fotfäste i denna eller den andra verkligheten. I vardagliga situationer, på cykeln, i busshållplatser och under sex slungas krigets ångestfyllda bilder åter in i blickfånget. Det är endast i insomnandet som en sorts balans tycks infinna sig. Det är i detta gränsöverskridande tillstånd som jaget tillåter sig att översköljas av de kaotiska intrycken och sortera dem enligt en logik som mer överensstämmer med känslorna de frammanar:

pupillerna under de tunna ögonlocken rör sig som besatta, mesopotamiska skulpturer flyter i vattnet, de reser sig plötsligt och börjar gå mot land, läpparna ler stundtals i den djupa sömnen, kroppen är slapp men ansiktet besitter tusentals nerver som vill tala till alltet

Samtidigt är det inte nödvändigtvis krig eller flykt allt handlar om, bilderna är öppna och låter sig inte inlemmas i någon på förhand given begreppsvärld. Vissa enskildheter är så specifika att de inte tillåter någon annan läsning – en stridsvagn av typ M1 Abrams, missiler, luftoffensiver, platsangivelser i Irak – men i det stora hela rymmer texten långt mer än summan av sina delar eftersom konflikten om ursprung, identitet och osäker navigering i minnets vindlande korridorer är allmänmänsklig.

En sak som slår mig när jag läser den här senaste konstellationen av Mohammeds dikter är att det tidigare, vagt Jäderlundska tilltalet till viss del lagts åt sidan och ersatts av en mer formell berättarstruktur. Därtill har berättarpositionen avgränsats från att vara allomslutande och något konturlös till att utgå ifrån en mer stabil, kanske mer personlig punkt. Just i det här fallet föredrar jag det då det ger tyngd och emfas åt de närmast aforistiska bilderna som pendlar mellan skönhet och och djupt obehag, ett grepp som tydligt illustreras i bokens allra första rad: ”Hjärnsubstanserna som ofrivilligt besmyckade det gröna: / hortensian, ambraträdet, hibiskusen, dahlian”. Även titeln tycks bära på denna spänning. Är det att rygga undan, alltså gömma sig bakom träden, från diktens återkommande drönarattacker? Eller är det ryggar som i höghusen ”vars ryggrad stolt bär människorna inuti”, bärande balkar som skänker tillvaron stabilitet? Det är i den här pendlingen som Mohammed är som allra skickligast. Bilder som jag vid första och andra läsning inte lade någon större vikt vid framträder snart med ett sugande djup. Debutant eller ej ser jag fram emot att läsa mer.

Också publicerad i Opulens 14/9 2018

Fredrik Sjöberg - Mamma är galen och pappa är full, Albert Bonniers Förlag

“Eva är nyckeln. Det såg jag tidigt”. Så inleds ett kapitel i Fredrik Sjöbergs nya roman med den slagkraftiga titeln Mamma är galen och pappa är full. Exakt vad nyckeln öppnar eller vad som döljer sig bakom låset är länge oklart; en djungel av sidospår, utvikningar, bakgrundsberättelser och botaniska anekdoter signerade biologen Fredrik Sjöberg skymmer sikten för själva berättelsen, tills man inser att det är just i detta labyrintiska virrvarr vi finner berättelsens kärna. Sakta men säkert breder också en omfångsrik och komplicerad historia ut sig, en historia om 1900-talets drömmar och neuroser, om målarkonst, familjeband och den förgängliga jakten på odödlighet och berömmelse. Nyckeln, Eva, syftar på Eva Adler, fru och sedermera änka till den populäre svenske målaren och bilderboksförfattaren Ivar Arosenius, senare fru och så småningom änka igen till den betydligt mer okända danska målaren Anton Dich. Ämnet för denna bok är den senare, men kanske skulle man lika gärna kunna hävda att som föremål betraktat är målaren och människan Anton Dich endast ett svepskäl, en gravitationspunkt kring vilken Sjöberg låter sitt egentliga utforskningsintresse kretsa.

Liksom den förra romanen, den tematiskt besläktade Ge upp idag - imorgon kan det vara för sent, handlar denna roman dels om det nordiska konstlivet kring förra sekelskiftet, dels om samlandet och sökandet efter det som i historieböckerna av olika anledningar kasserats och glömts bort. För författaren-jaget Fredrik Sjöberg väcks intresset för Dich en novembernatt 2014. Hans efternamn har tidigare dykt upp i förbindelse med ett brev signerat samma Olof Ågren som Sjöberg utforskade i Ge upp idag, men nu upptäcker han att en tavla av Dich ligger ute till försäljning på en nätauktion. Men vem är då denna mystiska Anton Dich som dyker upp lite här och var i utkanten av alltihop; som hela tiden tycks befinna sig på rätt plats vid rätt tidpunkt i alla de viktigaste konstnärliga miljöerna under det tidiga 1900-talet; som tycks ha haft en vidunderlig om än oslipad talang, men som inte ens konstforskarna i Danmark hört talas om? “Jag känner igen en bra historia när jag ser den”, skriver Sjöberg och kastar sig ut i ett sökande som ofta ter sig mer som en jakt efter ett spöke ur det förflutna än en konsthistorisk upprättelse. Spåren leder till så skilda platser som Göteborg, Lviv, Köpenhamn och Paris, från de svenska kohagarna till den soldränkta franska rivieran. Förgreningarna tycks aldrig upphöra, nya utflöden dyker ständigt upp och måste utforskas.

Samlarglädjen är ett bärande fundament och något Sjöberg återkommer till i sina personliga utvikningar, författarens samlande av frimärken som liten och insekter som vuxen, ett sätt att bringa lite ordning i tillvaron och ge verkligheten en illusion av överblickbarhet som den ju annars saknar. Sjöberg själv antyder att den här metoden att extrahera romanstoff ur bortglömda människoöden, att, ja, samla på historiska fakta, är ett resultat av en inre kris, kanske skräcken över att en dag själv glömmas bort i framtidens utsållningar. Om så nu är fallet är det knappast något som märks av på ett negativt vis, snarare bidrar det med en existentiell udd i texten: en dag är vi inte längre här, vem talar om oss då? Det är en olustig fråga som även den förgrenar sig in i frågor om skapandets motiv och villkor, eller för att parafrasera titeln på en av Sjöbergs tidigare essäsamlingar: “Varför håller man på?”

Fast det är rörigt och stundvis oöverskådligt med alla personnamn och datum som fladdrar förbi är det alltid lärorikt och känns endast sällan utdraget. Sjöberg har klokt frångått metoden att som i förra romanen Ge upp idag skriva korta och löst sammanhållna miniessäer och istället fokusera på en mer traditionell romanform, något som skänker tyngd och stabilitet åt en berättelse som är löst hängande som det är. Med sitt personliga tilltal är Sjöberg dock en mer än behjälplig ledsagare, och precis som en god vandringsled har parkbänkar man kan sätta sig och vila vid stannar berättelsen ofta upp för att låta ett moment landa eller för att sätta en detalj i ett belysande men oväntat perspektiv. Med Mamma är galen och pappa är full bevisar Sjöberg återigen att han som essäist spelar i en helt egen liga, efter Torsten Ekboms bortgång i 2014 kanske till och med unik i dagens Sverige.

Också publicerad i Opulens 15/10 2018

Édouard Louis - Vem dödade min far, övers. Marianne Tufvesson, Wahlström & Widstrand

Den svenska motsvarigheten till Édouard Louis lyser med sin frånvaro, konstaterar Michael Larsson, som har läst den svenska översättningen av den franske författarens roman Vem dödade min far.

Det är något skumt med den svenska hajpen för Édouard Louis. När Louis debuterade på svenska 2015 med den råa, självbiografiska Göra sig kvitt Eddy Bellegueule kände entusiasmen på kultursidorna inga gränser. Och visst var den bra, om än väldigt kort och kanske något abrupt avrundad. När Louis är som bäst påminner hans korthuggna, närmast avskalade språk lite om Stig Larsson. Den återhållna vreden, kvardröjandet i den äckliga detaljen och det skenbart enkla språket är alla oerhört effektiva metoder som Louis skickligt använder för att hamra in ett tragiskt innehåll. När han är som sämst påminner han mest om, ja, en helt vanlig dagstidningskrönikör. Lite för ofta känns resonemangen halvfärdiga och väl enkla.

Desto viktigare för mottagandet var nog den värld han skildrade och sättet den skildrades på. Eddy Bellegueule, liksom bokaktuella Vem dödade min far, handlar om en bortglömd arbetarklass som, i den mån den röstar, röstar högerpopulistiskt. Berättaren är den förlorade sonen, en homosexuell pojke som kravlat sig ur sin eländiga situation, tagit sig till Paris och börjat skriva böcker. Romanen följdes upp ett par år senare med Våldets historia, tillsammans med en mängd intervjuer, reportage och debattexter i svensk press. Fenomenet Édouard Louis har sedan dess bara tilltagit i styrka, underblåst av de gula västarnas uppmärksammade protester i Frankrike och högerpopulismens fortsatta framgångar.

Det är inte svårt att se tjusningen med den här typen av inifrån-berättelser. På många sätt har arbetarklassen och det ökade gapet mellan stad och landsbygd blivit något av en ödesfråga, ändå är det väldigt få författare och journalister som på ett trovärdigt vis lyckats skildra människorna som befolkar det motsatta lägret. Man förstår dem helt enkelt inte och är väl inte speciellt intresserade heller, men eftersom de varken syns, hörs eller representeras på ett rättvisande sätt omgärdas de också av fördomar, blir obegripliga och hotfulla. Så när en författare som Édouard Louis kommer ut med en självupplevd berättelse om hatet, okunnigheten och homofobin hos arbetarklassen tas han emot som en hjälte. Här är någon som på ett autentiskt vis kan bekräfta det man redan tror sig veta. Det viktiga i konstruktionen av autenticitet är i detta fall klassresan. Utan den, sägs det, vore inte boken möjlig. Kanske inte perspektivet heller. Gör det Édouard Louis till en liberal ikon?

I Vem dödade min far, Édouard Louis senaste, pamflettliknande bok riktas dock udden inte bara mot trygga slagträn som socialdemokraterna och arbetarna själva, utan även mot den “jupiteriska” presidenten Emmanuel Macron. Det är en rasande uppgörelse lika mycket med en far som med det samhälle som knäckt honom både fysiskt och psykiskt. Huruvida fadern i ordets rätta bemärkelse är död förblir en öppen fråga, och han glider på så vis ut och blir många, en representant för ett livsöde som delas av långt fler än bara honom. Desto viktigare blir det att bena ut hur en annan, levande död kan se ut. Louis skildrar fadern som en som tidigt lärt sig av med att drömma om ett annat liv. Eftersom han inte kan råda bot på sina livsbetingelser håller han krampaktigt fast vid en pubertal frihetslängtan i vardagen, ett eländigt och patetiskt substitut för det liv som tidigt förnekats honom.

Bokens första del handlar huvudsakligen om sonens relation till fadern. Det är traumatiska minnen, förnedrande situationer och mycket sprit, men också några ljusglimtar av värme och ömhet. Louis tar hjälp av Peter Handke och filosofer som Sartre och Ruth Gilmore för att försöka förstå varför vissa personer blir som de blir. Varför blev till exempel pappan så skamsen och förtvivlad när den lilla pojken Louis uppförde ett dansnummer framför hans vänner vid middagsbordet? Var det för att han var klädd som en kvinna? Faderns relation till sin manlighet är kluven. Det är en trygg identitet för honom att vila på när allt annat i livet tycks bortom kontroll, men det är också för Louis en påminnelse om att fadern en gång var formbar och nyfiken. När allt hopp förångats är den rigida manligheten allt som återstår. För Louis är den ett fängelse. Fadern vägrar gråta och klaga, hoppar tidigt av de “feminina” studierna, och även om han som vuxen gråter till opera och lyssnar på Celine Dion i bilen sker det under största sekretess.

I bokens lysande andra del återges en avgörande händelse i Louis barndom med en dramatisk finess som närmast för tankarna till Fröken Julie och det naturalistiska dramat. Utan att gå in för mycket på detalj kan man säga att det öppnar upp för ett resonemang om hämndlystnad och missriktad vrede, men det är också ett gripande exempel på hur även de som står varandra allra närmast kan vända sig mot varandra. Det är dock med bokens tredje och avslutande del som Vem dödade min far verkligen knyter an till samtiden och delar ut sin hämnd där den hör hemma: i den politiska sfären. Flera mer eller mindre namnkunniga figurer hamnar i skottgluggen. För deras synder vill Louis, något deklamatoriskt, “att de ska bli kända nu och för alltid, överallt, i Laos, i Sibirien och i Kina, i Amerika, tvärs över alla hav, på alla kontinenter, bortom alla gränser”. Ja, jag misstänker att det låter bättre för franska öron.

Hos oss i Sverige är den politiska utvecklingen närapå identisk med den i Frankrike, med krympande sociala skyddsnät, utförsäkringar, försvagad arbetsrätt och en socialdemokrati i fritt fall. Ändå lyser den svenska motsvarigheten till Édouard Louis med sin frånvaro. En sådan hade nog behövts, för eftersom Louis skildrar en värld som för oss känns bekant och samtidigt är avlägsen så blir det lättare att skjuta ifrån sig problematiken och läsa in i honom lite vad man vill. Kanske är avståndet också det som gör att vissa tidningsliberaler inte riktigt vet hur de ska handskas med honom nu när han uttalat sitt stöd till gula västarna och så att säga fallit ur det narrativ som definierat honom. Ett narrativ som går ut på att en god klassresenär är lojal med sin nya klass och inte med den gamla.

Också publicerad i Opulens 26/4 2019

Durs Grünbein - Åren på Zoo, övers. Ulrika Wallenström, Ersatz

I den självbiografiska romanen Åren på Zoo, av författaren Durs Grünbein figurerar Dresden som en stukad stad där de historiska såren aldrig riktigt fick chans att läka. Michael Larsson har läst den och golvas av Grünbeins oerhörda närvaro och språkliga räckvidd.

När amerikanskt och brittiskt flygvapen bombade Dresden februari 1945 var andra världskriget så gott som över. Avståndet mellan Berlin och den framryckande röda armén i öst krympte för varje dag, och på Krimhalvön hade ledarna för de tre presumtiva segrarmakterna redan börjat skissa upp en efterkrigsplan för Europa. I nazistisk propaganda användes flygangreppet som bevis på de allierades hänsynslöshet, men man förfärades också på hemmaplan. Bomberna som användes var en ny petroleumbaserad variant som orsakade kraftiga bränder där de landade. Eldstormar med temperaturer på upp till 500 grader drog igenom bebyggelsen och slickade i sig allt i sin väg. Efter två dagars intensivt bombande hade 90 procent av den historiska stadskärnan utplånats i ett brinnande inferno och upp emot 25 000 människor mist sina liv. Vittnesmål om hur desperata Dresdenbor kastat sig i dammar och vattendrag och blivit levande kokta blev en ihärdig bild av krigets vansinne. Förutom bombningens tidspunkt och omfattning chockerade även valet av Dresden som angreppspunkt. “Elbes Florens” var ju en anrik arkitektonisk pärla, en gotisk kulturstad, alls inget militärindustriellt centrum som det vore av strategisk nytta att slå ut.

I den självbiografiska romanen Åren på Zoo, den tyska poeten och författaren Durs Grünbeins senast utgivna bok på svenska, figurerar Dresden som en stukad stad där de historiska såren aldrig riktigt fick chans att läka. Berättare är ensambarnet G, en nyfiken men understimulerad pojke som bor med sin familj i den planlagda förorten Hellerau. Genom G får läsaren en omtumlande fördjupningskurs i Dresdens och författarens egen historia, från romantiken och industrialismens genombrott till den slutgiltiga kulturskymningen vid nazisternas maktövertagande 1933. Särskilt fokus ligger på tiden för den modernistiska trädgårdsstaden Helleraus tillblivelse, en era som för författaren framstår som själva sinnebilden av ett svunnet belle epoque. Boken utspelar sig till stor del i ett torftigt 1970-tal som övergår i ett lika torftigt 80-tal. Decennierna däremellan, liksom förödelsen 1945, är märkligt frånvarande som om det vore medvetet utsuddat. I en bok som skildrar varenda lilla hantverksutställning med minutiös noggrannhet ter sig frånvaron av just den tiden som en väldig krater vilket förstås bara gör den mer närvarande.

Det Dresden som den unge Grünbein har sina barndomsår och sedermera tonårstid i är sedan några decennier tillbaka inlemmat i DDR och avskuret från sin andra hälft i väst. Sovjetpropagandan genomsyrar all utbildning och officiellt fritidsliv. Luckorna i tillvaron fylls av pojkstreck och vardagssysslor. Med osviklig detaljrikedom skriver Grünbein fram en barndom som präglas av den där speciella blandningen av tristess och paranoia som utmärker flera skildringar av livet bakom järnridån, eller för den delen Sverige vid samma tid. Men även i denna grå tillvaro finns ljusglimtar: den näraliggande naturen manar den unge pojken till att börja göra iakttagelser av sin omgivning, av insekter och blommor, liksom förstås av Hellerau, författarens eget Eldorado. Fantasi och läsning (särskilt av Kafka och den mer bortglömda poeten Paul Adler) blir ett skyddande hölje där det går att andas och drömma lite friare. I luckan där växer även det egna språket fram, en litteratur som spirar och gror i gliporna mellan trottoarstenarna. Slutligen förstår författaren att även denna plats som inte kunde erbjuda något för barnet är för den vuxne både ett förlorat paradis och ett slöseri: ”För mig gick den dyrbara tiden då man var ung för fort förbi. Och jag vet än idag inte hur jag ska kunna ta igen den förlorade, förljugna, meningslöst förslösade tiden. Med hjälp av språket?”

Romanen rör sig på två plan samtidigt: å ena sidan är Åren på Zoo en traditionell bildungsroman med en ung hjälte som tar sig från barnslig osäkerhet till vuxen självinsikt; å andra sidan är det en berättelse om en stads utveckling under 1800- och 1900-tal. Det är även en historia om hur livet kunde te sig i ett land som bara fanns i ett par generationer, och sedan, likt ett brutet löfte, upphörde att existera. Det är detta östblocks-”zoo” som författaren syftar på i romanens titel och vars invånare han jämför med de infångade djuren i Dresdens djurpark, ”människor som likt snäckor hade dragit sig tillbaka till sin privatsfär”. Idag är Dresden i Sverige kanske mest omtalat som en centralort för rörelser som antimuslimska Pegida, och även om Grünbein är noga med att undvika samtiden finns det kanske något att ta med sig i beskrivningen av en stad som aldrig gavs möjligheten att blomma ut i moderniteten, utan tidigt sattes i karantän av nazism, stalinism och slutligen nyliberal kapitalism.

På tyska har boken passande nog undertiteln “Ein Kaleidoskop”, ett ord som i svenskan kanske mer än i tyskan betraktas som en uttjänt metafor för något obestämbart, något som skiftar i perspektiv. Kanske är det övertydligheten som gjorde att det ströks i den svenska utgåvan. Men skiftar i perspektiv gör det: från kapitel till kapitel kastas kronologi och berättarposition om som pärlor i ett spegelrör. Än är vi i Weimarrepubliken, än är vi i DDR. Ett essäistiskt kapitel om arkitekten Richard Riemerschmids jugendhus i Hellerau kan följas av en svävande diktsvit om modelljärnvägar. Svartvita fotografier ur Grünbeins privata samling strösslas ut med jämna mellanrum i texten som för att ge visuell bäring till något som berörs i texten - ett foto på det nazistiska fackförbundet NSBO:s faninvigning på 1 maj eller en reproduktion av Caspar David Friedrichs målning Das Große Gehege dyker plötsligt upp och försvinner. Det är ett enkelt men effektivt grepp som understryker tidens flyktiga natur och fotografins fåfänga dröm om att stanna upp flödet om så bara för en stund. Det blir också ett sätt för ”den senfödde” Grünbein att få tillgång till det som gått förlorat, samtidigt som det påminner honom om lättheten med vilken människan anpassar sig.

Det finns i Åren på Zoo ett genomgående släktskap med den tyska författaren W.G. Sebald som även han använde sig av insprängda fotografier i en hårt sammanpressad men likväl oredig prosa. Liksom Sebald är Grünbein upptagen med att begripa hur nazismen fick fäste i Tyskland och vad den gjorde med människor, med att förstå vilka spår krigets erfarenheter lämnade i både tyskarna och deras offer. Även sättet att använda sig av språket är på många sätt detsamma. Det finns ett letande och ett rotande i det förflutna efter något som ska förklara detta ofattbara, ett ständigt och rastlöst kringflackande bland platser, fotografier och ansikten. I ett minnesvärt stycke får den tonåriga G i Hellerau syn på en man som till sitt utseende har en kuslig likhet med Kafka, och jag undrar om det inte är en medveten nick till den Sebald som i Svindel. Känslor nästan tappar fattningen när han på ett tåg får syn på ett italienskt tvillingpar som till pricken liknar den tjeckiska författaren.

Att den spränglärda Grünbein använder sig av sin bildning för att skriva en självbiografisk bok om sin uppväxt har sina fördelar och nackdelar. I vissa av de mer intima och utlämnande delarna blir det lätt träigt och lite genant, som när han drar sig för att erkänna att han som barn tillsammans med sina jämnåriga ibland plågade djur eller när han förnumstigt tassar som en katt runt het gröt för att skildra det sexuella uppvaknandet under puberteten. Det är ok att skriva att du var kåt, vill man utbrista, det är ok att erkänna att du gjorde saker som barn som du inte skulle göra som vuxen, det är bara mänskligt. Ändå är det lätt att bortse från den typen av invändningar och istället bara låta sig golvas av Grünbeins oerhörda närvaro och språkliga räckvidd, här i en makalöst precis svensk tolkning av Ulrika Wallenström.

Också publicerad i Opulens 7/12 2018

Anne-Louise Bosmans, Ida Marie Hede, Jila Mossaed, Henrika Ringbom, Burcu Sahin, Sigbjørn Skåden - Autor Chap 1, Autor

I essän En halv meter ovanför marken skriver den finlandssvenska poeten Henrika Ringbom om vad votivinskrifter på antika lerkärl kan säga oss om den arkaiska grekiska människans syn på sig själv som skapare och skriftställare. Idéen är hämtad från Jesper Svenbros essäsamling Sapfo har lämnat oss och går ut på att den här typen av dedikation, i motsats till hur vi gör idag, omtalar sig själv i första person och författaren i tredje person. Underförstått i detta perspektivskifte är att upphovsmannen förutser att hen en dag kommer att vara död, men att skriften (förhoppningsvis) kommer att leva vidare i form av ett varaktigt ting. Men det betyder också att krukan med större legitimitet än den sedan länge avlidne författaren kan göra anspråk på textens “jag” när den ställs i relation till det “du” som läser skriften. Denna omvända språkordning öppnar upp för en reflektion kring vad en förskjutning av subjektspositionen kan innebära för relationen mellan avsändare och mottagare, och vad det är diktaren Ringbom hoppas på med sitt skrivande, nämligen att “bok och läsare ska mötas, och dikterna nå dit där Henrika inte finns”. Det är en passande ingång till den ideella föreningen Autors lovvärda nya skriftserie där förutom Ringbom även Ida Marie Hede, Anne-Louise Bosmans, Sigbjørn Skåden, Jila Mossaed och Burcu Sahin medverkar.

Autors sex häften består av mer eller mindre kortfattade essäer i poetik, eller läran om diktkonst, en typ av text där poeten får tillfälle att reflektera kring sin skrivandeprocess och formulera personliga motiv. I poetiken kan diktaren kartlägga det begär som är motor i det lyriska skrivandet och kanske få till stånd en fördjupning av något som till sin natur är ganska diffust och svårfångat, även för diktaren själv. Aristoteles Om diktkonsten brukar framhållas som genrens utverk, även om meningarna går isär huruvida den ens handlar om poesi. I Sverige är poetiker inget vi är bortskämda med. Poesi som handlar om skrivande eller som inkorporerar autofiktiva element, egennamn, skrivkramper, litterära kotterier och releasefester är närmast en stapelvara, men frågan är om inte just den reflexiva poetiken lyser med sin frånvaro. Varför man skriver och vad man vill uppnå är frågor som alltför sällan dryftas. Kanske har det att göra med den bland samtidsintellektuella så förhatliga genikulten, att det anses förmätet att skriva om något så dunkelt och borderline-romantiskt som det egna skrivandet. Det kan ju annars tyckas avgörande i en samtid som debatterar poesins roll och funktion att poeterna själva tar bladet från munnen och delar sina tankar med läsarna. Men det är också därför som Autors serie är en så oerhört spännande satsning. Här får vi ta del av sex vitt skilda tolkningar av vad det är och kan vara att skriva, sex olika fundament att bygga vidare på.

Den kanske mest materiella poetiken står Anne-Louise Bosmans för. Redan i essäns inledande kapitel etablerar Bosmans en konflikt mellan lönearbete och kreativt skapande där det ena inte kan existera utan det andra. Kluvenheten mellan dessa två världar får en förödande inverkan på hennes självförtroende inom båda områden. När skrivandet fungerar som bäst har det en slags “superhjältefunktion” i hennes liv, en hemlig talang som hon håller dold från omvärlden. I övrigt känner hon sig överflödig och falsk, som om hon när en barnslig dröm som vägrar släppa tag. Pengarna räcker aldrig till och gång på gång måste hon mödosamt återknyta till det som en gång fick henne att längta efter att skriva. Livet rinner mellan fingrarna och förtvivlan är aldrig långt bort: “Måske er jeg svag. Måske er livet den her kamp, der handler om at prioritere imellem det, der gør dig lykkelig, og det der er nødvendigt for at få hjulene til at køre rundt. Men jeg føler mig nedtrampet, nedkørt”.

Kanske får också denna alienation implikationer för hur hon skriver. I kapitlet med den passande titeln “Jeg kan godt genkende mit ansigt, når jeg ser det, men jag tror ikke på, at det er sådan, jag ser ud” förklarar Bosmans att även om hon hämtar stoff ur hennes liv så är hon ointresserad av det personliga, av litteraturen som bekännelse. Det personliga är snarare något hon vill distansera sig från. Det handlar inte om att slå hål på isen och nå fram till en djupare sanning, utan om att fokusera på isens yta, att betrakta världen som en främling och låta läsaren göra resten. Att tro på det personliga är att tro på att livet har mening: “Jeg bliver ikke klogere på livet”, skriver hon lakoniskt, “jeg bliver bare ældre”.

Ett liknande patos genomsyrar Ida Marie Hedes poetik, men istället för att hänfalla åt uppgivenhet inför världens tillstånd efterlyser hon det skrivande som visar sig som ett “smukt fuckfinger til den lurende fascisme i alle opbyggelige och “naturlige” jeger”. Hedes värld är en paranoid ström av politisk opportunism, kroppsvätskor, cyborgs, nätflöden och annalkande klimatkatastrof. I denna mardrömslika värld är text det mest opålitliga som finns eftersom ord alltid omförhandlas, vantolkas och utnyttjas i brutala syften. Ändå är det i texten som sprängkraften finns. Samma paranoia genomsyrar diskussionen om form. Å ena sidan är Hede mån om att orden väljs med omsorg, å andra sidan spelar det ingen större roll eftersom orden orsakar den förödelse som Hede värjer sig mot. Den som söker tröst i denna poetik söker nog förgäves, men ett mer omskakande brandtal för ambivalens som livshållning har jag nog aldrig läst.

Även i den samiska författaren Sigbjørn Skådens essä Landskap, minne, raseri är ilskan en bärande pelare. Skåden tillhör den första generationen samer som fick tillåtelse att lära sig samiska i norsk grundskola och som sedermera haft möjligheten att leva ut sin samiska identitet på ett sätt som varit otänkbart för tidigare generationer. Hans skrivande är på så vis oupplösligt uppknutet i de kulturella och politiska förändringar som ägt rum i det samiska samhället i stort. Landskap, minne, raseri börjar som en konventionell poetik i sin skildring av hur skrivandet blir till inuti författaren vid sitt skrivbord. En lång till synes inaktiv period där en idé eller tanke omärkligt tar form inombords för att sedan långsamt, byggkloss för byggkloss, materialisera sig i ett koncept eller en handling. Skåden skildrar sedan sin bakgrund och ett avgörande politiskt uppvaknande. Till en början drivs av han just raseri mot Norge och övermakten: “‘Dere prøvde å knekke oss, men mislyktes’, sier denne litteraturen.” Det är en sorglig historia om koloniala övergrepp och försöken att utradera det samiska folkets särart. Nuförtiden, skriver Skåden, är raseriet inte längre lika uppslukande. Istället drivs han av frågor som berör skärningspunkten mellan natur, plats och människa i det samiska kollektivet, en position som han menar förhandlar fram ett mer fruktbart utgångsläge än det nordisk-europeiska i ekologiskt hänseende.

Jila Mossaeds Att andas ord i skogen är en stundvis fin men något platt långdikt om hur modersmålet gradvis ersätts av en främmande språkskrud i ett nytt land. Det är lika delar sorgesång över ett persiskt arv som gått förlorat som det är en hyllning till det nya språkets möjligheter och de sammanflätningar som kan uppstå i en lyhörd diktares sinne. Mest intressant är diskussionen om likheterna och skillnaderna mellan den funktionella svenskan och den metafortyngda farsin, men alltför ofta fylls texten av storvulna utsagor som aldrig riktigt konkretiseras: “Alla goda resurser finns inom oss”, “Jag vill agera och försvara sanningen” och så vidare.

Den sista poetiken, Burcu Sahins Älskade syskon, är ett kärleksbrev till alla som befinner sig utanför de rum och institutioner där makten koncentreras. Det är en svindlande och välbehövd uppgörelse med vithetsnormer, kulturella, sexuella och ekonomiska ojämlikheter som driver en kil in i föreställningen om att vi i Sverige lever under likvärdiga förutsättningar. Framförallt är det en uppgörelse med språket och hur det både segmenterar och befäster skillnad, men även om hur språkförskjutningen kan vara en glipa som öppnar sig till en värld av gemenskaper och återupprättad självtillit. Såväl poesins kontraintuitiva meningskonstruktioner och obegripliga syntaxer som det egna språkets “felaktiga” särart har frigörande potential. Sahin frågar sina mottagare: “Underkastade ni er alla språkliga regler eller bestämde ni er för att själva uppfinna världen ni vill leva i? Var det för att någon sa att det går att skriva sig fram till en annan plats?” Med hjälp av poesin, filosofin och den kritiska teorin håller hon den förlamande ångesten stången. Det är skrivande som ren motståndshandling och språk som katalysator. Älskade syskon knyter på ett fint vis an till den inledande reflektionen i Henrika Ringboms poetik, den som handlar om att text och läsare ska mötas. Det tycks vara det enda som verkligen förenar.

Också publicerad i Opulens 28/3 2019