I 24/7 - Senkapitalismen och sömnens slut argumenterar konsthistorikern Jonathan Crary för att vårt alltmer problematiska förhållande till sömn går hand i hand med en tilltagande svårighet att acceptera kroppens själva behov av vila, liksom rum traditionellt skyddade ifrån konsumtion och social aktivitet. Bakom utvecklingen ligger en förändrad inställning till själva idéen om produktivitet. Konflikten, menar Crary, går att spåra till en vinstmaximerande ekonomisk logik som blivit allt skickligare på att infiltrera tidigare fredade zoner i den mänskliga erfarenheten. Den här formen av flytande senkapitalism nöjer sig inte med att ta i anspråk tid för lönearbete, utan kräver ständigt villig beredskap att konsumera och producera; om det så sker på jobbet, på sociala medier, eller ensamma i våra sängar. På så vis skiljer den sig markant från det samhälle som utgjorde fackföreningens och arbetarrörelsens tidevarv.
Med ett begrepp lånat från Deleuze och Guattari refererar Crary till vår samtid som dikterad av orderordet “24/7”. Med orderord syftar Deleuze och Guattari på de implicita och sammanflätade förutsättningar som avgör relationerna mellan alla ord och handlingar i ett samhälle. Orderordet skiljer sig på så vis från exempelvis specifika språkakter men liksom språkakten inbegriper den alltid ett lydnadskrav. 24/7-samhället beskrivs som en icke-tid, en likformig, ”monoton suddighet” som infiltrerar dygnets alla minuter. 24/7 hänvisar till ”ett påkopplat universum utan avknapp” och ett maktutövningssystem så totalt att det inte ens kräver att subjektet tillgodoser dess behov. Tvärtom ligger dess effektivitet i att det existerar halvvägs mellan människans till naturen begränsade organiska livsvärld på ena sidan, och löftet om en tråd- och kroppslös icke-tidslighet på den andra. Upplevd på det här viset som en ouppnåelig chimär tappar den aldrig sin lyster.
Även om det inte är möjligt för oss att ständigt vara uppkopplade, blogga, chatta eller shoppa menar Crary att den alltjämt aktiva uppmaningen att ändå försöka underminerar den grund alla sociala och politiska kollektiv vilar på. Enligt Crary representerar sömn således ett vagt och improduktivt icke-tillstånd där samhällets kommandon om att prestera, konsumera och effektivisera inte gäller. Det är också därför den utgör en potentiellt hotfull och subversiv arena som 24/7 försöker infiltrera eller i värsta fall utrota helt. I 24/7 finner Crary en förklaring till varför människor tycks ha internaliserat en sorts skam över att behöva sova; en skam över att sömnen stjäl tid som hade kunnat gå åt att “göra annat”. Likaså blir 24/7 ett paraplybegrepp för marknadens och teknologins försök att övervinna sömnen till förmån för vakenhet.
I sin roman Melankoliska Rum (2009) förklarar idéhistorikern Karin Johannisson att sömn inte är en statisk aktivitet som följer ett på förhand bestämt mönster. Innan industrialiseringen tog fart sov man i två etapper - kvällssömn och morgonsömn; däremellan vakenvilade man. Under industrialiseringens framväxt delades så småningom dygnet in i de tre fack vi än idag håller som ett slags ideal: åtta timmars arbete, åtta timmars fritid och åtta timmars vila. Men liksom förflyktigandet av den förment strikta gränsen mellan privat och offentligt har uppdelningen mellan sömn och vakenhet kommit att bli alltmer flytande, och föreställningen om ett dygn indelat i tre balanserade fält ter sig lika otidsenligt som full sysselsättning eller en välfungerande bostadsförmedling.
Liksom flertalet kollegor i de amerikanska universitetens humanistiska fakulteter går Crary i de språkliga fotspåren av en fransk poststrukturell tradition vars stora namn han generöst strör omkring sig. Inte heller snålar han med exempel. Han argumenterar övertygande för att allt ifrån militärindustriellt finansierad forskning kring flyttfåglar, skärmtid, sömn och satellitnavigerade positioneringssystem går att härleda till 24/7-samhällets mer eller mindre öppna krig mot sömn och vila. Likaså pekar den allt vanligare formen av sömnberövande tortyrmetoder, läkemedelsindustrins framgångar, och de ständigt positivt marknadsförda landvinningarna bland internetentreprenörer på att människan snärjs in i en position varifrån hon blir orörlig, inkapabel att ens föreställa sig ett annat samhälle med andra ideal.
Mot slutet av boken avslöjar författaren sina konsthistoriska rötter i ett förvirrande och alldeles för långt sidospår om 1900-talets centraleuropeiska art house-film. Men liksom tematiken i filmerna han använder som exempel är Crarys styrka och svaghet att han lever i föreställningen om att sann förändring endast är möjlig i en tydligt uppdelad värld där människor är kapabla både till att vila och att organisera sig, utan inblandning av marknadskrafter.
Vad är då sömnen för slags tillstånd och varför är den värd att försvara? Crary beskriver den närmast som ett ännu okoloniserat land, en yttre rymd vars slutliga underkuvan bär på uppfyllandet av kapitalismens uråldriga men ännu oinfriade löften om ekonomisk jämvikt och balans. För de som vill förändring är det dock ”en fortsättning i vår frånvaro”: en liten död, eller om man så vill, ett löfte om en bättre värld. För att kunna bygga en ny framtid, menar Crary, måste man drömma om den, och för att kunna drömma måste vi sova. Kanske går det här att se en koppling mellan den utopiska och revolutionära sömn Crary desperat försvarar, och den sömn Erik Johan Stagnelius en gång beskrev som ”uslingens enda skatt, slavarnas frihet … O att du evig blev”.
Också publicerad i Floret 21/11 2016
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar