David Wiberg - En vuxen människas bekännelser, Piratförlaget

I år är det ett decennium sedan den första delen av Karl Ove Knausgårds Min Kamp-svit kom ut och ändå känns det som en mindre evighet sedan. En sak är dock ofärändrad: vår fascination för skam, en i senmoderniteten helt basal känsla. Att spegla sig i andra, att anpassa sig för att inte förlora sitt anseende, att navigera mellan osynliga och outtalade påbud för att undvika att känna sig utanför är något så grundläggande i vår tid att det är svårt att tänka sig en konst som helt rör sig bortom det. Inte minst som politiskt styrmedel är skammen effektiv, fråga bara Folkhälsomyndigheten. Hade det överhuvudtaget varit möjligt att få folk att följa myndigheternas rekommendationer om där inte fanns en social utfrysningsmekanism som gav dem udd?

I En vuxen människas bekännelser, David Wibergs “första roman för vuxna” efter två kritikerrosade ungdomsromaner, är skam och självhat centrala teman. Boken följer en namnlös medelålders man som redogör för ett liv som inte gick enligt planerna. 15 år tidigare studerar han skulptur på en konstskola i Stockholm, läser DN Kultur och är ihop med en tjej som enligt honom själv spelar i en annan liga. Tillsammans har han och Alice precis fått nycklarna till en bostadsrätt i Björkhagen, men under ytan knakar det i fogarna. Berättaren ser tillbaka på en obalanserad relation där Alice betraktar honom med tilltagande ointresse och han själv blir alltmer frustrerad av att behandlas som luft. Till råga på allt har hon vänsterprasslat och blivit med barn.

När uppbrottet till slut äger rum är det sårigt och infekterat. Berättarens liv kollapsar. Han avslutar sina studier och flyttar hem till familjen i Skåne, förnedrad och villrådig, och börjar skissa på en hämnd som aldrig blir helt uppdagad, läsaren får gissa sig till vad som verkligen hänt. När romanen tar sin början har berättaren precis fått besked om att systern och hennes familj, den till synes enda trygga punkten i tillvaron, ska flytta utomlands och det är nu bekännelsen sätter igång: “Detta är en konstruktion”, meddelar han, “från början till slut. Mitt liv rasar samman och ett liv som rasar samman har ingen struktur”.

Och en konstruktion är det, på flera sätt. Wiberg gör kronologiska skutt fram och tillbaka, låter berättaren hoppa in och ut ur olika skeenden, stanna upp, betrakta och stryka. Han väjer sällan för det obehagliga och skamfulla, men man kan aldrig vara helt säker på att det som sägs stämmer eller att information inte utelämnas. Vetenskaplig utredning samsas med Anna Odell-artade performanceinslag i de olika intervjuer som görs med personer som stått berättaren nära och vilka i många fall så gott som glömt bort hans existens. Det är pinsamt, plågsamt och inte sällan frustrerande. Det är inte en alltigenom sympatisk person vi har att göra med. En självupptagen vägran att släppa gamla oförrätter och en fullständig oförmåga att gå vidare med sitt liv är det som i slutändan definierar hans existens. Det är som att han stannat i utvecklingen, bergfast övertygad om att livet peakade i 20-årsåldern. Och ändå finns där en ömhet, sorgen över ett liv som aldrig blev.

Den patetiska unge mannen som trop, arg, kränkt och utan det känslomässiga vokabulär som i allt högre utsträckning förväntas av kvinnor, har gått som ett spöke genom 2010-talet. Han har figurerat flitigt i diskussioner om dunkla avkrokar på internet, högerpopulism, skolskjutningar och incel-kultur. I den svenska samtidslitteraturen hittar vi honom bland annat i Henrik Bromanders Vän av ordning om Flashback-trollet Joel. Wibergs namnlösa berättare passar naturligtvis inte sömlöst in i någon av dessa mallar, det är ju trots allt individer vi talar om och endast sällan ideologer med partiprogram, men han är ändå en pusselbit som bidrar till en förståelse för det breda spektrum som är maskulin kris.

Det sägs att komikerna är de som står sorgen närmast, i David Wibergs fall verkar det i alla fall stämma. Denna gamla Varanteatern-veteran har lyckats skriva en bok om ältande som, även om den ibland prövar läsarens tålamod med sin arsenal av berättartekniska grepp, helt klart bottnar i sina stora anspråk.

Också publicerad i Skånska Dagbladet 28/4 2020