Josefine Adolfsson - Rippad, Natur & Kultur

I Josefine Adolfssons nya roman ”Rippad” möter vi Julia, en ung tjej i Malmö som hoppar mellan olika städjobb i Köpenhamn och försöker fäkta undan tillvarons tomhet. Boken utspelar sig under några veckor där vi utan någon egentlig handling får följa Julia i hennes riktningslösa vardag. Hon går till gymmet, umgås med sin prostituerade vän Omid, tar hand om sin dementa mamma och funderar halvhjärtat på om hon skulle ta och bli mamma själv. Här finns också Yara, en saknad vän som har lämnat Sverige för att bistå de jördlösa böndernas kamp i Brasilien. Vi förstår att utan henne har Julias fladdriga existens blivit än mer oförankrad. En bitvis fin skildring av sorgen det innebär att förlora en vän.

Förutom relationen till Yara finns det inte mycket till ömhet i ”Rippad”. Ett centralt handlingsmoment är Julias relation till ”Arkitekten”, en uttråkad dansk familjefar vars hem hon städar åt en bemanningsfirma. Arkitekten tycks så småningom bli kär i Julia och de börjar ses på bägge sidor sundet. För honom är deras möten en blandning av förälskelse och den sexuella spänningen i att utnyttja någon i beroendeställning. Julia å andra sidan tycks drivas mer av hat och likgilgtighet, låter honom hållas, tafsa och bjuda henne på saker. Adolfsson tar fasta på hur mellanmänskliga relationer är förhandlingsbara varor, där allt och alla har en prislapp. Inspirerad av Omid verkar Julia också vilja undersöka om prostitution inte bara är en fråga om semantik, något vi alla i någon mån ägnar oss åt.

Med den inställningen driver Julia omkring och låter dagarna gå. Någon konkret framtid kan hon inte tänka sig, och förutom gymmet tycks det inte finnas några särskilda intressen. Hon är inte direkt nöjd med sitt liv men har heller inget annat i åtanke. Inget verkar spela någon roll. Det är som att Adolfsson vill skriva fram Camus främling i gängkriminalitetens och de osäkra gigjobbens Malmö. En nog så intressant idé kanske, men det lyckas inte. Alldeles för ofta är boken schablonartad och som läsare känner man sig skriven på näsan av övertydliga skeenden. I en scen iakttar Julia hur ett par skickar fram sitt barn för att ge en tiggare några pengar för att sedan fota den goda gärningen. En lite för perfekt anekdot som kanske skulle passa i en krönika om sedernas förfall, men här känner jag att det måste till något mer för att det inte ska skramla tomt.

Och sedan är det där med dialogen. Sida upp och sida ner väller replikerna men väldigt lite sägs. Julias verbala repertoar består mest av olika varianter på ”va” och ”jag vet inte” och det är stört omöjligt att förstå varför alla i Julias närhet verkar så nyfikna och intresserade av henne. Ständigt är det någon som frågar Julia vad hon egentligen tycker och tänker men möts av svar som skulle få Skatteverkets chattbot att framstå som en engagerande samtalspartner. Allra bäst är ”Rippad” när Adolfsson tillåter sig att stanna upp i det rasande flödet och istället dröja kvar några ögonblick, som när Julia lämnar staden och ser hur det ”långgrunda havet äter av den smala strandremsan” och hur ”små snäckor har bitit sig fast i sjåarknopar och frigolitflöten”. Här och där dyker Adolfssons gnistrande språkglädje upp. Tänkvärda och märkliga formuleringar strösslas boken igenom, men allt för ofta är de som igenmurade av den tunna storyns strikta mall.

Josefine Adolfsson är kanske mest berömd som dramatiker och manusförfattare och har med rätta blivit hyllad för sitt arbete med guldbaggebelönade ”Apflickorna”. Här finns också en del besläktade teman – vardagsrealismens skitiga fernissa, övergången mellan barndom och vuxenvärld, träningen som ett sätt att fly undan krav från omvärlden, hur kvinnor ständigt måste vara beredda på att förändra sig själva för att passa in. Som långfilm är jag övertygad om att ”Rippad” skulle vara betydligt mer intressant, men som roman lämnar den en del i övrigt att önska.

Också publicerad i Skånska Dagbladet 29/3 2020