Mikael Crawford - Drick bröder, Schildts & Söderströms

Jan, Albert och Limpan tillbringar vinterhalvåret med att supa och slå dank. Super gör de väl resten av året också, men det gäller ju även att dra in lite stålar för att finansiera hela cirkusen. Jan tar upp ströjobb hos traktens stora skogsbonde, den något äldre Albert säljer av tomter åt den sommarstugetörstande medelklassen i Borgå och Helsingfors, och Limpan, ja, han gör väl inte så värst mycket egentligen.

Det är kring dessa tre unga män och den östnyländska skärgård de bebor som handlingen kretsar i Mikael Crawfords nya bok Drick bröder. Handling är kanske ett något generöst begrepp för vid sidan av det hejdlösa supandet finns inte mycket till röd tråd att följa. Bokens kapitel tar läsaren från sunkiga barer till sunkiga fylleceller och från ensliga landsvägar till ännu ensligare bastukammare. Däremellan växer ett kollage av traktens invånare fram.

Här finner vi bland annat mamma Berit som motar undan besvikelsen över sin odugliga suput till son med såpoperan Emmerdale, den självbelåtna vissångerskan Malou Geber vars brunn duger gott att pissa i om man har vägarna förbi, och sladdertackan Anna som desperat försöker hålla bygdens närlivs vid liv, trots att alla föredrar stormarknadens utbud framför hennes missfärgade bananer.

Jag ska redan nu medge att jag aldrig varit i Östnyland och har väl heller ingen dunderkoll på den finlandssvenska skärgårdskulturen, så det är säkert en hel del undertext, slang och referenser jag går miste om. Men med rötter i såväl Västerbotten som Sörmlands mindre pittoreska skärgådsavkrokar har jag inga problem att känna igen mig i miljöskildringarna, liksom i beskrivningen av denna i det nordiska 2000-talet så förbisedda gestalt: den lågutbildade unga glesbygdsmannen.

Här finns nog många läsningar att göra om maskulinitetskris, incel-kultur, välfärdsstatens nedmontering och den tilltagande klasskiktningen mellan stad och landsbygd. Men det är inga debatter som Crawford tycks särskilt intresserad av att väcka. Här finns snarare en öm blick och en rejäl dos spetsfundighet. Författaren känner sin miljö väl och vill inte göra vare sig sociologi eller psykologi av sin litteratur. Supandet som allting till syvende och sist handlar om verkar mest vara ett sätt att få något, vad som helst, att hända i en tillvaro bedrövligt tömd på mening och riktning.

Här finns inga djuplodande karaktärsporträtt, ingen handlingslinje att tala om, ingen förlösande final. Frågan blir då varför man överhuvudtaget ska läsa den? Ja, för det första är Crawford stundvis en oerhört skicklig ordkonstnär som lyckas pendla mellan empati och pricksäker galghumor. Skildringen av det funktionsnedsatta originalet “Apån”-Arons vardagsäventyr har nästan något av faulknersk sensiblitet över sig. Visst hade jag velat ha mer av nästan allt och komma karaktärerna närmare in på livet, men då begär jag en annan bok. Crawford vill presentera ett utsnitt, en ögonblicksbild av en trakt på dekis och han lyckas. Ett inverterat skräckavsnitt av Emmerdale om man så vill.

Också publicerad i Ny Tid nr 3/2020