Något tycks det i varje fall ha varit som gav staden en unik dragningskraft, även om det är svårt att säga hur mycket den egentligen stack ut i jämförelse med andra metropoler som Paris och London. “Berlin gav en smak av framtiden”, skrev dramatikern Carl Zuckmayer i sin självbiografi, “och det var därför som vi gärna fann oss i skräpet och kylan”. När författaren Elin Boardy förlägger sin senaste roman i 20-talets Berlin är det alltså ingen ny mark som bryts, frågan man ställer sig är snarare vad “Nätterna på Winterfeldplatz” skulle kunna säga som inte redan har sagts. Inte så värst mycket visar det sig, men underhållningsfaktorn är ändå rätt hög.
Boken handlar om Hedvig, en ung kvinna som tagit ett sabbatsår från en torftig tillvaro i Göteborg för att pröva sina vingar i Berlin. Här bor hon inackorderad hos en konservativ faster och arbetar som receptionist på ett kontor. Genom sin kollega och bästa väninna, den partiaktivt kommunistiska Mina, introduceras Hedvig för det homosexuella paret Heinz och Florian vars lägenhet på Winterfeldplatz blir en tillflyktsort för Hedvig och hennes nya umgängeskrets. I och runt de uppsluppna tillställningarna i parets lägenhet växer ett stort persongalleri fram; den krigsskadade Erwin, de frisinnade kvinnorna i kvinnokollektivet Kontorsråttan, journalisten Cecil, transpersonen Therese och författaren Matthew, med flera.
Stilistiskt finns det verkligen ingenting att anmärka på. Det är en flyhänt skriven, sömlös och vackert gestaltande bok. Allteftersom Boardys Berlin vecklar ut sig, fladdrar Hedvig omkring som en nykläckt fågelunge. Hon vill prova på allt vad staden har att erbjuda och utforska alla sidor av sig själv. Det känns kanske inte helt trovärdigt alla gånger och man frågar sig ibland varför Hedvig tycks så yrvaken, som att hon ser, hör och smakar allt för första gången. Och varför går allt så smärtfritt, trots den uppenbart dramatiska brytningen med hennes tidigare liv?
Hedvig håller brevkontakt med familj och vänner hemma i Sverige och det är i de styckena man skulle vilja se att hon vädrar sin ambivalens. Hedvig ruttnar mest på hennes borgerliga uppfostran och pryda familj, och någon kluvenhet inför de värderingar och ideal som präglar hennes nya liv ser man inte mycket av. Här någonstans saknar man verklig komplexitet för att känna att Hedvig är mer än bara en behållare och ett tomt uttryck för sina begär.
Störst tonvikt ligger vid Hedvigs sexuella uppvaknande. Kanske är det delvis därför som Boardy har velat förlägga handlingen i Weimartidens Berlin, vars främsta kännetecken blivit just en förhållandevis tolerant syn på sex och könsroller. På sätt och vis är det genom sexualiteten som Hedvig finner både sig själv och en större gemenskap av vänner och bundsförvanter. Läst som en ganska okomplicerad roman om vänskap eller om HBT-personers kamp under 1900-talet är det en öm och underhållande bok.
Som renodlad historisk roman, i den genre som Boardy blivit en viktig och välförtjänt förgrundsfigur för, tyngs den dock ner av alldeles för många samtidsmarkörer. I Hedvigs Winterfeldplatz debatteras kultursidesämnen som ibland får läsaren att undra om Hedvig lever i Berlin 1928 eller på Möllevången 2014. Men kanske är det också det som är själva poängen, att försöka visa på att det är mer som förenar oss och dåtidsmänniskan än skiljer oss åt. Risken blir bara, för att parafrasera litteraturvetaren Fredric Jameson, att om man förlitar sig för mycket på den populärkulturella förståelsen av en historisk epok så riskerar den också att upplösas i sina egna klichéer.
Också publicerad i Skånska Dagbladet
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar